Thomas Paine – en smutsig liten ateist

”Alla kyrkliga nationella institutioner, både den judiska, kristna och turkiska, är för mig ingenting annat än mänskliga uppfattningar, inrättade för att skrämma och förslava mänskligheten och monopolisera makt och profit.”

Thomas Paine (1737–1809)

[Följande essä är baserad på Gunnar Fredrikssons utmärkta bok Thomas Paine och det revolutionära Amerika.]

”En smutsig liten ateist”, så beskrevs Thomas Paine (1737–1809), en av förgrundsgestalterna vid USA:s frigörelse från Storbritannien, av USA:s 26:e president, Theodore Roosevelt. Paine var dock inte ateist, och Förnuftets tidsålder var inte en ateistisk stridsskrift, utan en hyllning till upplysningstidens religion, deismen:

”Jag tror på en Gud och inte på flera; och jag hoppas på lycka bortom detta liv. Jag tror på jämlikhet mellan människor; och jag tror att religiösa plikter består i att göra rätt, älska barmhärtighet, och försöka göra våra medmänniskor lyckliga.”

Deismen byggde på uppfattningen att själva den naturliga ordningen, naturlagarna, var den gudomliga ordningen, och att religiös tro bestod i att utforska dessa lagar och leva efter humanitetens moraliska principer. Förutom den positiva framställningen av deismen innehåller boken en förnuftsmässig textkritik av Bibeln med jämförelser mellan texter, historiska paralleller, bedömning av källornas trovärdighet och logisk prövning av slutledningar. Många filosofer och författare hade skrivit på det sättet tidigare, t.ex. Voltaire, Diderot och Condorcet i Frankrike, Shaftesbury i England samt Jefferson och Franklin i Amerika. Paine använde dock ett språk som gemene man kunde förstå, något som förskräckte teologer och präster.

 

Titelsidan för den första upplagan av Förnuftets tidsålder.

 

När Paine skrev första delen av Förnuftets tidsålder satt han inspärrad i fängelse i Frankrike, förvissad om att han skulle dö. Han hade inte tillgång till någon Bibel och kritiserar därför Bibelns böcker efter minnet. I fråga om Gamla Testamentet går Paines kritik ut på att dess skildringar är grymma och moraliskt frånstötande:

”När vi läser dessa oanständiga historier, om de liderliga utsvävningarna, de grymma avrättningarna, tortyren och den totala hämndlystnaden som mer än hälften av Gamla Testamentet är fyllt av, skulle det vara rimligare om vi kallade det djävulens ord än Guds ord. Det är en historia om ondska som har bidragit till att brutalisera mänskligheten; för min del avskyr jag det innerligt, så som jag avskyr all grymhet.”

Över huvud taget kan inte Guds ord uttryckas på mänskligt språk, menar Paine. Guds språk kan inte förfalskas, inte gå förlorat, inte ändras, inte förtryckas. Bibeltexterna däremot vimlar av översättningsfel, misstag av dem som skrivit av dem eller tryckt dem och dessutom av uppsåtliga ändringar och förfalskningar. Detta är därför ett ”mänskligt språk” och inte ett gudomligt. 

I andra delen av Förnuftets tidsålder undersöker Paine, sedan han fått tag på en Bibel, de olika skrifterna mera i detalj. Med drastiska exempel visar han hur motsägande, orimliga och grymma flertalet berättelser är. Paine tar exempelvis upp berättelsen i Fjärde Mosebok om hur Gud befallde Moses att utkräva hämnd av midjaniterna. Alla män och vuxna kvinnor skulle mördas, ”men alla flickebarn som icke hafva haft med mankön att skaffa, dem mån I låta leva för eder räkning”. Paine räknade ut att 35 000 människor slaktades enligt denna berättelse. Om den berättelsen är sann, skriver Paine, är Moses den värsta skurk som har levt. Hans slutsats är glasklar: Moseböckerna är böcker med ”lögner, ondska och otro”.

I avsnittet om Nya Testamentet uppehåller sig Paine mest vid motsägelser i evangelierna och när det gäller breven vid resonemang om hur brev brukade förfalskas för speciella syften. Han går också noggrant igenom vad han betecknar som motsägelser och absurditeter i berättelserna om korsfästelsen, återuppståndelsen och himmelsfärden. En så märklig händelse kräver mycket starka bevis, och ändå framförs praktiskt taget inga belägg alls. Historien ”bär helt och hållet prägeln av bluff och bedrägeri”.

En annan form av textkritik som Paine ägnar sig åt består i att han påpekar hur man långt efteråt har avgjort vilka böcker som skulle ingå i Bibeln av de många likartade skildringar som fanns om religiösa händelser under de här perioderna. Man röstade om saken, skriver Paine, och man har alltså röstat om vad som ska vara Guds ord. Annorlunda är det med deismen som Paine uppfattade den: ”Skapelsen är deistens bibel.” Där läser man ”skaparens egen handstil”. Det är genom vetenskaplig studier som man kan se Gud ”ansikte mot ansikte”. De ”enfaldiga texterna i Bibeln” kan däremot bara ge upphov till ”enfaldiga predikningar”.

 

Paines utopi enligt Isaac Cruishank.

 

Förnuftets tidsålder ledde till ett oresonligt hat mot Paine från det etablerade samhällets sida och han utsattes för en förtalskampanj som troligen inte har någon motsvarighet i Amerikas historia. Enligt kyrkornas propaganda var han en beryktad ateist, som var smutsig, luktade illa och söp, hade konstiga sexualvanor och var galen. Den reaktionära pressen uttömde lexikonets resurser för att finna ord grova nog mot Paine. Man krävde att President Jefferson skulle kasta honom på avskrädeshögen och använda honom som ”gödsel”, de kallade honom ett halvt-mänskligt ärke-odjur, och de ansåg att han var föremål för avsky, skräck och absolut förakt för varje anständig människa. En tidning skrev att han  solade sig och vältrade sig i anarki, förstörelse, blodsutgjutelse, våldtäkt och mord. En annan att han var en levande skam för mänskligheten, som samlade skit på alla avskrädeshögar. Inte ens på dödsbädden lämnade man honom i fred och det dök ständigt upp präster som försökte förmå honom att ångra vad de uppfattade som hans otro och bekänna sig till tron på Jesus som Guds son. Paine avfärdade dock bryskt deras inviter. Efter Paines död började man ändock genast från kristet håll att sprida historier om att han hade ångrat sina synder och omvänt sig, alternativt spydde man galla över hans lik. Enlig en präst ”levde han ett tomt och onyttigt liv och dog i rusigt tillstånd, ömsom förbannande gud och Förnuftets tidsålder. En annan skrev på likartat sätt: ”Han levde ett tomt, onyttigt liv och dog en förtvivlad hädares usla död.” Faktum var dock att Paine dog lugnt och stilla klockan åtta på morgonen den 8 juni 1809, drygt 72 år gammal. Hans testamente slutar med orden:

”Jag har levt ett ärligt och nyttigt liv för mänskligheten; min tid har använts för att göra gott, och jag dör fullkomligt lugn enligt min Skapares vilja.”


Länkar

Thomas Paine (Wikipedia)

Thomas Paine (Wikipedia Sverige)

The Age of Reason (Wikipedia)

The Age of Reason (Wikisource)

The Thomas Paine Society

Religious and Political Thought of Thomas Paine

Referenser

G. Fredriksson, Thomas Paine och det revolutionära Amerika, Tidens Förlag (1976)

The Age of Reason (Wikipedia) (2008-07-06)

Theodore Roosevelt (Wikipedia Sverige) (2008-06-22)

Thomas Paine (Wikipedia Sverige) (2008-06-22)

Bilder

Thomas Paine (Wikimedia Commons) (2008-07-03)
This image (or other media file) is in the public domain because its copyright has expired. This applies to the United States, Canada, the European Union and those countries with a copyright term of life of the author plus 70 years.

The Age of Reason (Wikimedia Commons) (2008-07-04)
This image (or other media file) is in the public domain because its copyright has expired. This applies to the United States, Canada, the European Union and those countries with a copyright term of life of the author plus 70 years.

Cartoon attacking Paine (Wikimedia Commons) (2008-07-04)
This image (or other media file) is in the public domain because its copyright has expired. This applies to the United States, Canada, the European Union and those countries with a copyright term of life of the author plus 70 years.