Refutering av Norman Geislers gudsbevis



Norman Geislers gudsbevis.


1. Some things undeniably exist (e.g., I cannot deny my own existence).


Denna premiss är korrekt och uttrycker det man brukar kalla ”existensens företräde”. Det är en epistemiskt fundamental utsaga, d.v.s. den är rättfärdigad i sig själv, och kan inte vare sig ges något i) yttre rättfärdigande eller ii) förnekas. Detta innebär att följande påståenden är självmotsägande:

(*) ”Gud har skapat existensen” (yttre rättfärdigande av existens) - självmotsägande då det förutsätter att Gud äger existens innan det finns någon existens.

(**) ”Inget existerar” (förnekelse av existens) - självmotsägande då det förutsätter att minst en sak äger existens, nämligen påståendet självt.

Det går alltså inte att hävda att fundamentala utsagor är underställt något icke-fundamentalt. Detta är problematiskt för den som utgår ifrån en kristen världsbild då denna förutsätter att existensen är skapad av, och underställd ett, allsmäktigt medvetande ( Gud). Dels bryter detta mot (*) ovan, dels innebär det att alla fundamentala utsagor blir beroende av Guds medvetande. Att detta är absurt kan visas genom att betrakta en annan fundamental utsaga: identitetslagen ”A är A”. ”A är A” är fundamental då påståendet ”A är icke-A” måste förutsätta att påståendet är sig självt, d.v.s.  [”A är icke-A” är ”A är icke-A”]. Inom den kristna världsbilden är dock identitetslagen sekundär i förhållande till Guds medvetande. Om Gud så önskar borde därmed A kunna vara icke-A. Då detta är självmotsägande är även en världsbild som förutsätter ”Guds medvetande över identitetslagen” självmotsägande.

Många kristna argumenterar då för en annan typ av metafysisk hierarki mellan Gud och fundamentala utsagor, nämligen att dessa utsagor är en del av, och endast en del av, Gud (alt. Guds natur). För att berättiga att t.ex. identitetslagen är en del av, och endast en del av, Guds natur måste man dock visa att denna lag endast är sann om Gud existerar, d.v.s. att påståendet [”A är A” & ”Gud existerar inte”] ger upphov till en självmotsägelse (jmf. med ”inget existerar” eller ”A är icke-A”). Påståendet kan dock endast berättigas om satsen ”Gud existerar inte” ger upphov till en självmotsägelse. Detta förutsätter emellertid ett giltigt ontologiskt argument. Alla sådana argument, i alla fall av Anselms typ, gör dock ett fundamentalt misstag: de behandlar existens som ett attribut hos något. Kant visade dock redan på 1700-talet att existens inte är ett attribut, utan en förutsättning för att något ska vara/något ska ha attribut. Faktum är att även identitetslagen är en förutsättning för att något ska ha attribut, ty hur skulle vi annars kunna identifiera detta något från alla annat? (Existens och identitet är egentligen två sidor av samma mynt.) Denna metafysiska hierarki leder alltså till att den troende måste grunda fundamentala utsagor i en icke-fundamental natur, något som utgör en självmotsägelse.

Vi har nu visat att en världsbild som påstår att ”Gud är över fundamentala utsagor” eller att ”Gud är fundamentala utsagor” är självmotsägande och därmed falska. Det enda som kvarstår är påståendet ”fundamentala utsagor är över Gud”. En sådan världsbild ger inte upphov till de ovannämnda självmotsägelserna. Dock bejakar den att den yttersta verkligheten är överordnad, samt oberoende av, Gud. En ståndpunkt som är förödande för den kristna filosofin med dess tro på en existens som är skapad genom en akt av fri vilja av ett allsmäktigt medvetande.


2. But my nonexistence is possible, for I am not a necessary Being but one that changes and comes to be.

5. Therefore a first, uncaused cause of my current existence exist.

Dessa båda premisser anser jag är korrekta.


3. Whatever has the possibility not to exist is currently caused to exist by another.

Premiss tre är falsk enligt Heisenbergs obestämbarhetsrelation - en fundamental princip inom kvantmekaniken. Det Heisenbergs relation säger är att det inte samtidigt går att bestämma en partikels position (x) och rörelsemängd (p) med en godtyckligt hög grad av noggrannhet (Δx, Δp) - det kommer alltid att finnas en undre gräns för osäkerheten (h/[4π]). Matematiskt uttrycks detta enligt:

ΔxΔp ≥ h/(4π).

Denna relation kan också formuleras i termer av energi (E):

ΔEΔt ≥ h/(4π).

Vad denna formulering säger är att det är fullt möjligt att - för mycket korta ögonblick (Δt) - bryta mot lagen om energins bevarande (ΔE). Spontan uppkomst av energi/partiklar är alltså fullt möjligt! Faktum är att detta är en av hörnstenarna i den s.k. kvantelektrodynamiken (QED). QED är en fysikalisk teori som beskriver interaktioner mellan elektroner och fotoner. Teorin har gjort ett flertal experimentellt verifierade förutsägelser, med en noggrannhet på hela tolv signifikanta siffror!  En av teorins hörnstenar är spontan uppkomst av elektron/positron-par i vakuum.

Utifrån denna formulering kan man även visa att det inte finns några s.k. ”klassiska tomrum”. Med ett klassiskt tomrum menas här ett område av rumtiden som inte innehåller i) några partiklar samt ii) uppvisar värdet noll för varje fysikaliskt fält i varje punkt. I ett sådant tomrum har vi alltså fullständig information om varje fälts värde (noll) samt den takt i vilket detta värde förändras (noll). Men detta strider mot Heisenbergs obestämbarhetsrelation. Fälten kan alltså inte både ha och behålla värdet noll, i stället måste ett fält, som har värdet noll i ett visst ögonblick, uppvisa en förändringstakt som är skild från noll (och v.v.). Ett fälts värde måste alltså ”darra” upp och ned kring värdet noll, men det kan inte vara noll överallt i ett område mer än under ett kort ögonblick. På fackspråk uttrycker fysiker detta som att fältet uppvisar vakuumfluktuationer.

I stället för att utgå ifrån ett klassiskt tomrum måste vi alltså utgå ifrån ett kvantmekaniskt dito i form av ett ”darrande” kvantfält. Kvantfältets vakuumfluktuationer kan liknas vid en ”bubbla” som innehåller lägesenergi i form av en krökning av rumtiden (ungefär som en spänd pilbåge). Denna lägesenergi kan därefter övergå i rörelsenergi, varvid ”bubblan” genomgår en s.k. inflationsfas. Under inflationsfasen omvandlas läges- och rörelseenergin till materia och strålning. Genom ”friktionskrafter” övergår inflationsfasen i s.k. linjär Big Bang-expansion.

Denna modell, från kvantfluktuation till Big Bang-expansion, bygger på Brian Greenes bok Det stoff vara kosmos väves samt Victor Stengers artikel Natural Explanations for the Anthropic Coincidences.


4. There cannot be an infinite regress of current causes of existence.

Denna premiss är korrekt; oändligheter kan endast uppvisa potentialitet, ej aktualitet. Detta följer från det faktum att identitetslagen - som är fundamental - uttrycker att allt som existerar, d.v.s. har aktualitet, uppvisar en bestämd och begränsad natur (i sin fysiska utsträckning, i någon annan forms storlek, i rummet, i tiden etc.). Men denna premiss motsäger premiss sex i Geislers argument: ”This uncaused cause must be infinite, unchanging, all-powerfull, all-knowing, and all-perfect”. Geislers argument är alltså självmotsägande då det både förnekar existensen av oändlighter samtidigt som det ger Gud oändliga attribut (allsmäktig, allvetande etc.).

Sammanfattning:
Premiss 1: Korrekt; beskriver ”existensens företräde”; fundamentala utsagor kan endast vara över Gud.
Premiss 3: Falsk enligt modern kvantmekanik; ”kvantfluktuation till Big Bang-expansion” fullt möjligt scenario.
Premiss 4: Korrekt; oändlighter kan endast ha potentialitet; motsäger premiss 6.