Paleoantropologi

Innehåll

1. Delar människor och apor en gemensam förfader? (Talk Origins / EvoWiki)

2. Var Lucy mänsklig? (Talk Origins / EvoWiki)

3. Härstammar vi från Adam och Eva? (Talk Origins / EvoWiki)

4. Var Piltdownmannen ett viktigt evolutionsbevis? (Talk Origins / EvoWiki)

5. Var Nebraskmannen ett viktigt evolutionsbevis? (Talk Origins / EvoWiki)

6. Hade Homo erectus/neanderthalensis rakitis? (Talk Origins / EvoWiki)

7. Hur uppkom de olika hudfärgerna? (Wikipedia)

8. Var KNM-ER 1470 en modern människa? (Talk Origins / EvoWiki)

9. Tillhör armbågen KNM-KP 271 en modern människa (Talk Origins / EvoWiki)

Bredvidläsning


1. Delar människor och apor en gemensam förfader?

Genesis.nu: ”Varje människa är (och har alltid varit) till 100% människa, och varje apa är (och har alltid varit) till 100% apa. De är alltså fullt färdiga från början utan spår av mellanform.”

Svar: Vi kommer inte ifrån aporna, däremot delar vi en gemensam förfader. Att påstå att ”vi kommer från aporna” är lika dumt som att påstå att du härstammar från dina kusiner! Människan (Homo sapiens) tillhör familjen hominider inom däggdjursordningen primater. Den nu levande människans närmaste släktingar är vanlig schimpans (Pan troglodytes), bonobo (Pan paniscus) och gorilla (Gorilla gorilla). (Somliga forskare anser t.o.m. att de två arterna Pan troglodytes och Pan paniscus borde omklassificeras som Homo troglodytes respektive Homo paniscus eftersom de är så nära besläktade med människan.) Det finns ett flertal forskningsresultat som visar detta på ett mycket övertygande sätt, bl.a.:

Alla dessa proto-mänskliga eller halvmänskliga fossil samt fysiologiska och molekylärbiologiska likheter är exakt vad man skulle vänta sig om vi har utvecklats ifrån apliknande förfäder. Genesis.nu, som hävdar att vi är separat skapade i Guds avbild, får dock svårt att förklara dem.


Tabell 1: Fossilkedjan mellan oss och våra närmaste förfäder.
Fossil
Tid / (mnår)
Information
Sahelanthropus tchadensis
6,0–7,0
Längd: –
Vikt: –
Hjärnvolym: 340–360 cm3 (Som en schimpans.)
Troligen tvåbent gång; markerade ögonbrynsbågar; tänder och ansikte liknande moderna människor.
Orrorin tugenensis
6,0
Längd: –
Vikt: –
Hjärnvolym: –
Tvåbent gång; överarmsbenet och tuggapparaten uppvisar stora likheter med moderna människor; människolik diet; skogslevande.
Ardipithecus kadabba
5,8–5,2
Längd: –
Vikt: –
Hjärnvolym: –
Tidigaste arten i människans släktlinje sedan en delning givit upphov till de två arterna schimpanser.
Ardipithecus ramidus
5,4–4,2 Längd: 1,2 m
Vikt: –
Hjärnvolym: –
Tvåbent gång; överarmsbenet och tuggapparaten uppvisar stora likheter med moderna människor; människolik diet; skogslevande.
Australopithecus anamensis
4,1–3,9 Längd: –
Vikt: –
Hjärnvolym: –
Tvåbent gång; kroppsligt mycket lik A. afarensis; trädlevande.
Australopithecus afarensis
3,7–2,9
Längd: 1,0–1,5 m
Vikt: 30–70 kg
Hjärnvolym: 400–500 cm3
Könsdimorfistisk; tvåbent gång; levde nära sjöar, havsstränder och vattendrag; klättrade utmärkt.
Kenyanthropus platyops
3,5–3,2
Längd: –
Vikt: –
Hjärnvolym: –
Troligen tvåbent gång; tänder intermediära mellan moderna människor och apor; ev. ett starkt deformerat exemplar av A. afarensis.
Australopithecus africanus
3,2–2,4
Längd: 1,4 m
Vikt: 30–60 kg
Hjärnvolym: 400–500 cm3
Tvåbent gång; kraftfull tuggapparat; förmodligen allätare; låg panna; levde i buskstäpp; nyttjade sten och benredskap.
Australopithecus garhi
3,0–2,0
Längd: –
Vikt: –
Hjärnvolym: 450 cm3
Använde primitiva stenredskap.
Paranthropus aethiopicus
2,7–2,5
Längd: 1,3–1,4 m
Vikt: –
Hjärnvolym: 410 cm3
Tvåbent gång; markerad huvudkam; kraftfull tuggapparat; grov, fiberrik diet; använde stenredskap; behärskade elden; primitivt språk; levde i buskstäpp.
Paranthropus robustus
2,0–1,2
Längd: 1,0–1,2 m
Vikt: 40–54 kg
Hjärnvolym: 410–530 cm3
Könsdimorfistisk, tvåbent gång; markerad huvudkam; kraftfull tuggapparat; grov, fiberrik diet; levde i buskstäpp.
Paranthropus boisei
2,6–1,2
Längd: 1,0–1,3 m
Vikt: 45–68 kg
Hjärnvolym: 500–550 cm3
Könsdimorfistisk; tvåbent gång; markerad huvudkam; kraftfull tuggapparat; grov, fiberrik diet; levde i buskstäpp.
Homo habilis
2,5–1,5
Längd: 1,0–1,5 m
Vikt: 30–55 kg
Hjärnvolym: 590–650 cm3
Första arten av släktet homo; hög panna; tvåbent gång; klar allätare; levde på savannen; nyttjade stenredskap; byggde möjligen olika konstruktioner; primitivt språk.
Homo rudolfensis
1,8–2,5
Längd: 1,6 m
Vikt: –
Hjärnvolym: 600–800 cm3
Kraftig kroppskonstruktion; kraftfull tuggapparat; använde stenredskap.
Homo ergaster
1,9–1,4
Längd: 1,8 m
Vikt: –
Hjärnvolym: 750–800 cm3
Minskad könsdimorfism; använde stenredskap; behärskade elden.
Homo georgicus
1,8–1,6
Längd: 1,5 m
Vikt: –
Hjärnvolym: 600–680 cm3
Starkt könsdimorfistisk.
Homo erectus
1,8–0,4
Längd: 1,7 m
Vikt: 60 kg
Hjärnvolym: 750–1250 cm3
Tvåbent gång; utpräglade ögonbrynsvalkar; utskjutande underkäke; levde i olika miljöer; klar allätare; varierade stenredskap; använde eld.
Homo cepranensis
0,9–0,8
Längd: –
Vikt: –
Hjärnvolym: –
Blandning av H. erectus och H. heidelbergensis.
Homo antecessor
0,8–0,35
Längd: 1,75 m
Vikt: 90 kg
Hjärnvolym: 1000–1150 cm3
Primitivt språk.
Homo heidelbergensis
0,6–0,25
Längd: 1,8 m
Vikt: 60 kg
Hjärnvolym: 1100–1400 cm3  (Överlappar med den moderna människans.)
Primitivt språk; kraftigt byggd; använde stenredskap; jagade; ev. begravde de sina anhöriga.
Homo neanderthalensis
0,35–0,03
Längd: 1,6 m
Vikt: 55–70 kg
Hjärnvolym: 1500–1600 cm3 (Större än den moderna människans.)
Markerat nackutskott; rundare ansikte; ”flyende” panna;  kraftigt underbett; kraftigt byggda; anpassade för ett arktiskt klimat; använde stenredskap; ev. begravde de sina anhöriga. Vissa forskare anser att Homo neanderthalensis endast är en underart av Homo sapiens (Homo sapiens neanderthalensis).  Neandertalare och moderna människor var dock reproduktivt isolerade, d.v.s. de kunde inte få livsduglig avkomma. Något som tyder på att de bör behandlas som separata arter.
Homo rhodesiensis
0,3–0,12
Längd: –
Vikt: –
Hjärnvolym: 1300 cm3
Markerade ögonbryn; använde stenredskap.
Homo sapiens sapiens
0,25–nu
Längd: 1,4–1,9 m
Vikt: 55–80 kg
Hjärnvolym: 1000–1850 cm3
Tvåbent gång, anpassningsbarhet; finmotorik; abstrakt tänkande; urskilja kausalitet; tolka språk och symboler; självmedvetande.
Homo sapiens idaltu
0,16
Längd: -
Vikt: -
Hjärnvolym: 1450 cm3
Befinner sig anatomiskt och kronologiskt  mellan H. sapiens sapiens och äldre typer, t.ex. H. rhodesiensis.
Homo floresiensis
0,10–0,012
Längd: 1 m (Eventuellt en dvärgväxt H. erectus.)
Vikt: 25 kg
Hjärnvolym: 380 cm3
Tvåbent gång; avancerade stenredskap; använde eld.



2. Var Lucy mänsklig?

Genesis.nu: ”Lucy liknade mest dagens chimpanser. Den hade ungefär samma hjänstorlek som moderna chimpanser. För övrigt var dess kroppsbyggnad mycket ap-lik.”

Bibeltemplet.net: ”Visste Du att Donald Johanson, som hittade Lucy, erkänt att han hittade knäleden mer än 50 meter från skallen? Det är alltså inte ens säkert att de tillhörde samma individ.”

Svar: Australopithecus  afarensis (”Lucy”) (ca 3,7–2,9 miljoner år sedan) hade en fullständigt upprätt gång och en kropp som frånsett litenheten var helt mänsklig (figur 1). Också armar och händer motsvarade nästan helt den moderna människans. Hjärnans volym var däremot inte större än hos en schimpans och huvudet var mycket aplikt, frånsett tanduppsättningen. Lucy uppvisar alltså större anatomiska likheter med människor än med schimpanser. Hon klassificeras därför i underfamiljen Homininae, samma underfamilj vilket släktet Homo tillhör. Angående detta med knäleden gäller att Donald Johanson aldrig har påstått att den hörde till Lucys skelett. Det var ett separat fynd som hade gjorts ett år innan Lucy hittades. Faktum är dock att knäleden inte behövs för att visa att Lucy gick upprätt, utan andra detaljer i de delar av skelettet som hittats, såsom lårben och höftben, ger tillräcklig information.

 
Figur 1: (A) Replika av Lucys skelett samt (B) en rekonstruktion. Rekonstruktionen visar att Lucy med sin upprätta gång och kroppsställning mer liknade en människa än en apa.


3. Härstammar vi från Adam och Eva?

Genesis.nu: ”DNA från en viss del av cellen kallad mitokondrie ärvs endast från moder till barn. Med hjälp av detta DNA menar forskarna att alla idag levande människor härstammar från en enda urmoder som man (lite lustigt tror man) kallar Eva. Man menar att hon levde för 100.000 – 200.000 år sedan, vilket är en åldersbestämning färgad av evolutionistiska antaganden. Ser man på mutationsfrekvensen idag och jämför den med det totala antalet mutationer som mitokondrie-DNA genomgått kommer man fram till c:a 6000 år, dvs ett tidsperspektiv väl förenligt med den bibliska berättelsen om Eva och Adam.”

Svar: Även om hon döpts efter bibelns Eva, var den mitokondriska Evan inte den enda kvinnan i sin generation. Däremot är hon den senaste mitokondriska urmodern till alla nu levande människor. Den mitokondriska Evan för dagens människor är alltså inte samma person som den mitokondriska Evan för människorna som levde för tusen år sedan eller för våra ättlingar om tusen år. En kvinna får titeln retroaktivt när alla utvecklingslinjer med enbart kvinnor, utom hennes egna, dör ut. Förekomsten av en mitokondrisk Eva är alltså ett rent matematiskt och statistiskt fenomen. Då generna i det mitokondriska DNA:t inte är utsatt för något större selektionstryck är det ett fullt legitimt antagande att mutationsfrekvensen hos DNA:t i mitokondrierna varit förhållandevis låg och konstant. Utgående från detta kan man beräkna att den senaste mitokondriska Evan levde för 171 500 ± 50 000 år sedan. Man finner också att Y-kromosom-Adam, den senaste anfadern från vilken alla nu levande mäns Y-kromosomer härstammar, levde ungefär 84 000 år efter mitokondriska Eva.


4. Var Piltdownmannen ett viktigt evolutionsbevis?

Genesis.nu: ”Då evolutionsläran slog igenom som vetenskaplig teori argumenterades utifrån ett litet antal ’bevis’, vilka sedermera blivit klassiska. Samtliga dessa är dock idag kraftigt ifrågasatta, även bland evolutionister: [...] Piltdownmänniskan, som skulle visa människans härstamning, var ett regelrätt bedrägeri.”

Getsemane. se: ”Enligt tidningen Nature (Juli 1954, s. 61) har fler än 500 vetenskapliga artiklar och avhandlingar skrivits om Piltownmannen.

Svar:
Piltdownmannen var ett förfalskat fossil av en förhistorisk människa som hittades 1912 av amatörgeologen Charles Dawson (1864-1916) i ett grustag i Piltdown i södra England (figur 2:A). Fyndet bestod av delar av ett kranium och en underkäke, och det väckte genast oerhörd uppmärksamhet (figur 2:B). Även om många var skeptiska accepterades ”fossilet” av ledande forskare som lämningar av en primitiv ”apmänniska”. Med hjälp av bl.a. C14-metoden och jämförande anatomi fann man dock att Piltdownmannen inte passade in bland andra människofynd, och det visade sig att skallen var ifrån en modern människa, underkäken från en orangutang. Piltdownmannen betraktas därför sedan år 1953 officiellt som ett medvetet falsarium även om inga riktiga bevis för vilka som var inblandade lagts fram. Dawsons fynd vederlades alltså av vetenskapsmän, något som tydligt visar att vetenskapen korrigerar sina misstag (även om det kan ta tid). Man slutade också inom vetenskapsvärlden att åberopa Piltdownmannen som bevis för evolutionen, och det finns troligen inte en enda doktorsavhandling som behandlar fyndet.

 
Figur 2: (A) Piltdownmännen (bakre raden): F. O. Barlow, G. E. Smith, Charles Dawson och A. S. Woodward. (främre raden): A. S. Underwood, Arthur Keith, W. P. Pycraft och Ray Lankester. (B) Rekonstruktion av Piltdownskallen.


5. Var Nebraskamannen ett viktigt evolutionsbevis?

Getsemane.se: ”The Illustrated London News publicerade en konstnärs tolkning av Nebraskamannen och hans fru [...], allt utifrån en enda tand. Några år senare kom man fram till resultatet att tanden tillhört en utdöd gris! Förvånansvärt lite publicitet har givits åt detta faktum.”

Svar: Nebraskamannen beskrevs 1922 av den amerikanske paleontologen Henry Fairfield Osborne (1857–1935). Han hade undersökt en tand, funnen i geologiska lager tillhörande pliocen i Nebraska (USA), och kommit fram till att den härstammade från en förhistorisk apa (Hesperopithecus haroldcookii – ”Nebraskamannen”). En bild på Nebraskamannen publicerades samma år i llustrated London News (figur 3). Det var dock inte en vetenskaplig rekonstruktion, något som framgick tydligt i texten under bilden: ”Mr. Forestier [tecknaren] has made a remarkable sketch to convey some idea of the possibilities suggested by this discovery. As we know nothing of the creature’s form, his reconstruction is merely the expression of an artist’s brilliant imaginative genius. But if, as the peculiarities of the tooth suggest, Hesperopithecus was a primitive forerunner of Pithecanthropus, he may have been a creature such as Mr. Forestier has depicted.” Osborne var dock själv mycket kritisk till bilden: ”[...] such a drawing or ’reconstruction’ would doubtless be only a figment of the imagination of no scientific value, and undoubtedly inaccurate”. Ytterligare utgrävningar på fyndplatsen visade att tanden hade tillhört en utdöd art av amerikanskt vildsvin. (De bakre kindtänderna hos grisar och människor är mycket lika varandra.) Detta gav upphov till att rättelser publicerades i The New York Times, The Times, Nature samt Science. Den vetenskapliga världen hade dock redan från början varit mycket skeptisk till Osbornes identifiering. Nebraskamannen har därför aldrig haft något större inflytande på det vetenskapliga tänkandet.


Figur 3: Denna illustration av Nebraskamannen publicerades 1922 i llustrated London News.


6. Hade Homo erectus/neanderthalensis rakitis?

Getsemane.se: ”Finns det någon icke-evolutionär förklaring till Homo erectus specifika utseende? Ja, faktiskt - rakitis (engelska sjukan).”

Svar: Rakitis (engelska sjukan) är en skelettsjukdom som orsakas av för litet intag av D-vitamin, t.ex. som en följd av brist på solljus. D-vitamin är  nödvändigt för benvävnaden vid upptag av kalcium. En otillräcklig förkalkning av nybildad benvävnad medför att skelettet blir mjukt och deformerat, något som ger upphov till hjul- eller kobenthet, bäckenförträngningar och skador på bröstkorgen (figur 4:A). Fossil av Homo neanderthalensis uppvisar dock inte några av dessa symptom, tvärtom tyder de på att neandertalare hade mycket grova skelettben (ca 50 % tjockare än hos moderna människor) (figur 4:B). Inte heller fossil av Homo erectus tyder på att de skulle ha lidit av rakitis. Homo erectus levde också i tropiska områden med riklig tillgång på solljus, något som ytterligare minskar risken för rakitis. Den rimligaste tolkningen av de morfologiska skillnaderna mellan Homo sapiens sapiens, Homo neanderthalensis och Homo erectus är att de tillhör olika arter.


Figur 4: (A) Hos individer med rakitis blir skelettet mjukt och deformerat, något som ofta ger upphov till hjulbenthet. (B) Detta neandertalkranium visar tydligt neandertalarnas grova benstruktur.


7. Hur uppkom de olika hudfärgerna?

Genesis.nu: ”Enligt skapelsescenariet så skapades människan från början med genetisk information för både mörk och ljus hudfärg. Att vissa människor idag har ljusare och andra mörkare hudfärg beror på att olika miljöfaktorer gjort att ’ljusa gener’ respektive ’mörka gener’ slagits av och på efter behov.”

Svar: Människans hudfärg beror på förekomsten av färgpigmentet melanin i överhuden. Melaninet har som funktion att skydda huden genom att absorbera solens ultravioletta strålning. Människor vars förfäder levt länge nära ekvatorn har i allmänhet större mängder melanin i huden, vilket gör denna brun eller svart och skyddar dem mot den myckna solexponeringen, som ger mer ljushyade människor en ökad risk för melanom. Enligt den senaste forskningen härstammar människan från Afrika, och därför är det troligt att de första människorna var mörkhyade med stora mängder melanin i överhuden. När människor utvandrade från Afrika och slog sig ner i Asien och Europa minskade det evolutionära trycket för melaninproduktion eftersom de bodde på platser med mindre starkt solljus, där mindre solskydd behövdes. Därför började olika variationer av gener inblandade i produktionen av melanin att visa sig i befolkningen, vilket ledde till att människor som bodde långt från ekvatorn fick ljusare hud och hår (figur 5).


Figur 5: Fördelningen av hudfärger i världen. Notera att mörka hudfärger dominerar i solrika områden kring ekvatorn, medan ljusa hudfärger dominerar i det solfattiga norr.


8. Var KNM-ER 1470 en modern människa?

Getsemane.se: ”1972 fann man den skalle som var särskilt intressant och som fick museibeteckningen KNM-ER 1470. Den hade ett mycket modernt utseende och hjärnvolymen var 800 cm3 vilket var högre än apornas volym och rentav en mänsklig volym.”

Svar: Det finns ett flertal goda anledningar att inte klassificera skallen KNM-ER 1470 (figur 6) som ”fullt mänsklig”. Bland annat uppvisar den en hjärnvolym (750 cm3) som är betydligt mindre än den moderna människans (1 350 cm3), d.v.s. skallen uppvisar inte ”en rentav mänsklig volym”. Den har också ett betydligt robustare utseende. Dessa egenskaper, samt det faktum att skallens ålder är ca 1,8 miljoner år, har medfört att paleoantropologer klassificerar den som tillhörande arten Homo rudolfensis (alternativt Australophitecus eller Kenyantrophus). Man kan även notera är att kreationisten Duane Gish anser att KNM-ER 1470 tillhör en apa, medan kreationisten Marvin Lubenow anser att den tillhör en människa. Ett bättre övergångsfossil kan man inte hitta!


Figur 6: KNM-ER 1470


9. Tillhör armbågen KNM-KP 271 en modern människa?

Getsemane.se: ”För denna typ av fossil är det lätt att se skillnad på människor och andra primater. Det visar sig vara mänskligt när det undersökts men det klassificerades som en Australopithecus. Howells förklarade orsaken 1981: ’Vi föreslog att det kunde representera en Australopithecus eftersom att till denna tid bestämma det till en Homo verkade befängt, även om det skulle vara korrekt med undantag av tidsaspekten.’”

Svar: Faktum är att överarmsbenet hos alla hominider liknar varandra, t.ex. är schimpansens och människans överarmsben i stort sett oskiljaktiga. Det är alltså för denna typ av fossil inte lätt att se skillnad på människor och andra primater. De anatomiska evidensen tyder på att KNM-KP 271 tillhör arten Australopithecus anamensis.


Bredvidläsning

Filosofer, forskare och filurer ur geologins historia av Nils Edelman: ”[...] piltdownförfalskningen har utnyttjats av kreationister och vetenskapsbegabbare som bevis för vilket fusk det finns i vetenskapen och för att människans härstamning bygger på förfalskningar. Det var i alla fall vetenskapsmän som avslöjade fusket, även om det var fyrtio år senare. Däremot har kreationister och fundamentalister ännu inte genomskådat myterna i moseböckerna trots att det gått 3 000 år sedan dessa skrevs.”

Flamingons leende
av Stephen Jay Gould:
”I ett av sina mest underbart idiotiska resonemang, föreställer sig mina skapelsetroende häxmästare att de kan sopa undan evolutionen med följande oemotsägliga invändning: ’Jaså’, utbrister de, ’du påstår alltså att människan utvecklades från aporna, eller hur?’ ’Alldeles riktigt’, svarar jag. ’I så fall, alltså, om människan utvecklades från aporna, hur kommer det sig då att det fortfarande finnas apor? Svara på det du, om du kan!’ Om evolutionen framskred enligt denna karikatyr – som en utvecklingsstege där varje stegpinne försvinner när den kroppsligen förvandlas till nästa steg – antar jag att man skulle behöva ägna viss uppmärksamhet åt detta argument. Men evolutionen är en buske och varje förfadersgrupp överlever vanligen efter att avkomlingarna har grenats av. Apor finns i många former och storlekar; det var bara en linje som ledde till den moderna människan.”

Lucy och människans förhistoria av Donald Johanson: ”’Jag  har fått nog’, sade Tom. ’När ger vi oss tillbaka till lägret?’ ’Nu. Men låt oss gå tillbaka den här vägen och undersöka bottnen på den där lilla sänkan.’ Den ifrågavarande sänkan låg just bortom krönet på den höjd där vi arbetat hela morgonen. Den hade utforskats grundligt av andra åtminstone två gånger, och inget av intresse hade hittats. Trots detta beslutade jag mig, medveten om den ’tursamma’ känsla som varit med mig sedan jag vaknade, för att ta denna lilla omväg. Det fanns praktiskt taget inga ben i klyftan. Men när vi vände för att ge oss av såg jag något som låg på marken halvvägs uppför sluttningen. ’Det där är en bit av en hominidarm’, sade jag. ’Omöjligt. Den är för liten. Måste vara någon sorts apa.’ Vi knäböjde för att undersöka den. ’Alldeles för liten’, sade Tom igen. Jag skakade på huvudet. ’Hominid.’ ’Vad gör dig så säker?’, sade han. ’Den där biten bredvid din hand. Den är också hominid.’ ’Herre Jesus’, sade Tom. Han plockade upp den. Det var bakre delen av en liten skalle. Några få fot bort låg en del av en femur, ett lårben. ’Herre Jesus’, sade han igen. Vi reste oss och började se andra benbitar på sluttningen, några kotor, delar av ett bäcken, alla hominidrester. En orimligt, otillåten tanke for igenom min hjärna. Tänk om alla dessa passade ihop? Kunde de vara delar av ett enda mycket gammalt skelett? Inget sådant skelett hade någonsin hittats någonstans. ’Titta på det där’, sade Tom. ’Revben.’ ’Det är inte möjligt‘, sade jag. ’Det är bara inte möjligt.’ ’Det är min själ möjligt!’, skrek Tom. ’Här är det. Precis här!’ Hans röst steg till ett tjut och jag stämde in. I den 45-gradiga hettan började vi hoppa upp och ned. I avsaknad av någon att dela våra känslor med kramade vi om varandra, svettiga och stinkande, tjutande och kramande, med de små bruna resterna av vad som nu nästan säkert verkade vara delar av ett enda hominidskelett liggande runt omkring oss. [...] Lägret böljade av upphetsning. Den första natten gick vi inte till sängs. Vi pratade och pratade, drack öl efter öl. Det fanns en bandspelare i lägret och ett band med Beatles låt Lucy in the Sky with Diamonds ekade ut över natthimlen, spelade om och om igen på högsta volym i pur glädje. Någon gång under den oförglömliga kvällen, jag minns inte exakt när, fick det nya fossilet namnet Lucy.”

Where Did We Come From av Carl Zimmer: ”Given A. Afarensis’s place on the hominid evolutionary tree, it isn’t terribly surprising that Lucy’s bones are like a chimp in some ways and like a human in others. But that insight doesn’t show how her anatomical mosaic worked in real life. In recent years, scientist have pioneered a promising way out of this dilemma: making Lucy walk. They have created three-dimensional reconstructions of Lucy’s skeleton in computers, and then calculated how much energy a hominid would need to use to walk either like Groucho Marx or upright. Research at the University of Liverpool suggest that walking like Groucho Marx would have put such a strain on Lucy’s body that she would have quickly overheated. Similiar work at Arizona State University also found that Lucy would prefer an upright gait. But with her short legs, she could only manage a speed of about a mile an hour. And her hips, which were broader than those of humans, swiveled forward with each stride. But nevertheless, she held herself relatively upright.”