En omöjlig logik

av Mats Björklund

Var och en som försökt diskutera evolutionsbiologi med kreationister, vare sig det gäller evolutionen som väletablerat faktum eller den mekanism bakom evolutionära förändringar som först formulerades av Darwin och Wallace, märker snart att deras bild av evolutionsteorin är mycket långt ifrån vad vetenskapssamhället i stort menar med evolutionsteori – eller med begreppet teori över huvud taget. Felaktigheterna staplas på varandra och alla försök att påpeka dessa fel ignoreras konsekvent.

Det finns ett stort antal böcker som belyser bristerna i argumentationen hos kreationister och ”intelligent design”-anhängare (skillnaden mellan dessa båda grupper är enbart semantisk). Likafullt återkommer samma gamla felaktiga argument. Varför vill man inte acceptera ny kunskap? Och än värre – varför vill man i exempelvis religiösa friskolor pådyvla ungdomar direkta felaktigheter? Det går knappast att hävda att alla företrädare för en negativ syn på evolutionen är dåligt pålästa. Det är säkert sant i många fall, men ofta kan dessa personer citera en mängd fakta som tyder på att de faktiskt är insatta i litteraturen. Det betyder att det underliga urvalet av fakta och den ofta gravt missvisande bild de ger av evolutionen är resultatet av ett aktivt val snarare än okunskap.

En av de böcker som nyligen skrivits om kreationism är Scientists confront intelligent design and creationism. Den läsvärda antologin visar tydligt på kreationiströrelsens intellektuella brister, dels med hjälp av fakta som ständigt tycks ignoreras av dessa grupper, dels genom en avslöjande analys av själva logiken bakom ”intelligent design”. Särskilt intressant är ett bidrag av J. Michael Placvan, där det framgår hur kreationisters oemottaglighet för vetenskapliga argument kan förklaras i psykologiska termer.

När människor som har en stark övertygelse om hur världen är beskaffad konfronteras med fakta som tyder på att de har fel uppstår en mental konflikt; man tror en sak, men ser något annat – en kognitiv dissonans. Oftast försöker man då anpassa sin världsbild efter nya fakta, men bara till en viss gräns. Ett närliggande exempel är hårdföra kommunisters förklaring till Stalintidens grymma förföljelser med att detta politiska system inte var verklig kommunism, utan en avart av kommunism. Detta sätt att resonera kan tydligt ses hos kreationister och andra religiösa grupper. Det finns många fall där kreationister hävdar att de sju skapelsedagarna som anges i Bibeln inte ska tolkas bokstavligt utan som sju geologiska perioder, eller att begreppet art vad gäller Noaks ark inte ska tolkas bokstavligt utan som familj eller ännu högre taxonomisk grupp. Andra försöker förstå hur Gud passar in i den evolutionära processen, som igångsättare eller ständig småfixare. Med andra ord: man försöker anpassa oomtvistade fakta till sin egen världsbild, men ytterst sällan ifrågasätter man att Gud existerar eller att Bibeln verkligen har rätt.

För mer hårdföra kreationister handlar det dock inte om att anpassa sig. I stället hanterar man den kognitiva dissonansen genom att helt enkelt förneka fakta. Eftersom världsbild och fakta inte låter sig förenas måste fakta vara fel, enligt de skapelsetroende. Resonemanget kan tyckas underligt, men får sin förklaring av att Bibeln inte bara tillhandahåller det förmenta svaret på hur livet uppstått utan även en lång rad moraliska regler. Eftersom Bibeln anses given av Gud måste dessa regler vara de rätta. Om forskning nu kan visa att Bibeln har fel i någon del, till exempel vad gäller livets uppkomst, finns det ju en risk att även de moraliska reglerna är felaktiga. Det är därför som många amerikanska kreationistiska hemsidor och böcker utmålar evolutionsbiologi som ett hot mot mänskligheten och en orsak till ”moraliskt förfall”, såsom pornografi och homosexualitet.

Enligt den kreationistiska logiken är hela Bibelns trovärdighet i själva verket beroende av sanningshalten i varje enskild del. Om en del är osann är inget tillförlitligt. Kreationister rör sig med samma logik när de diskuterar evolutionsbiologi: om någon observation kan visas gå stick i stäv med gängse uppfattning ses det som beviset på att evolutionsbiologin som helhet är felaktig. Om en av tusen åldersbestämningar med kol-14 visar avvikande värden tolkas detta som att metoden är fel, och därför är all tidsbestämning fel, och därför är evolutionsbiologernas tidsuppskattning fel och därför är all evolutionsbiologi förfelad. När kreationisten Anders Gärdeborn talade i Uppsala universitets aula hävdade han att det finns massor av fall där forskare helt enkelt kastar bort prover som visar på en annan tidsbestämning än den ”accepterade”. Några belägg för denna oerhörda anklagelse om avancerat fusk framfördes givetvis inte. Det intressanta är att just kreationister regelmässigt ignorerar fakta som talar emot deras egen övertygelse, och därför tycks utgå ifrån att seriösa forskare gör på samma sätt. Det är också denna logik som gör att evolutionsbiologer ofta kallas ”darwinister”: moderna evolutionsbiologer anses läsa Darwin som kreationister läser Bibeln – nämligen i syfte att bevisa att han hade rätt.

Bland kreationister cirkulerar en historia om att Darwin på sin dödsbädd skulle ha tagit avstånd från sina idéer, vilket anses vederlägga evolutionsteorin. Historien är lika irrelevant som den är falsk, eftersom värdet av en vetenskaplig teori inte mäts i upphovsmannens grad av övertygelse utan med stöd i fakta och logik. Men många kreationistiska argument bygger på idén att evolutionsbiologin som helhet står och faller med riktigheten i Darwins egna formuleringar. Majoriteten av samtida evolutionsbiologer har dock läst mycket lite av vad Darwin faktiskt skrev, eftersom så mycket kunskap tillkommit efter honom. Darwin var en sällsynt framsynt forskare men kunde bara formulera sina idéer utifrån sin tids vetande, som givetvis var mycket mer begränsat än dagens.

Konflikten mellan skapelsetroende och evolutionsbiologer visar på två radikalt olika förhållningssätt: Kreationister utgår från att Bibeln är sann i varje del. Om den är falsk i någon del måste hela innehållet vara falskt, och med samma logik betraktas evolutionsbiologi – minsta avvikelse från ”gängse” uppfattning ses som ett bevis på evolutionsbiologins felaktighet. Evolutionsbiologer och forskare i allmänhet ser sina teorier som de för tillfället bästa förklaringarna, men måste alltid vara beredda att modifiera sin syn. Detta framställs följdriktigt av kreationister som en svaghet hos vetenskap i allmänhet och evolutionsbiologi i synnerhet. På ena sidan har vi alltså den bibliska fundamentalismen och på andra sidan den flexibla vetenskapen. Kreationister förstår inte hur evolutionsbiologer kan acceptera att deras världsbild ständigt modifieras – inte mycket men dock – utifrån ny kunskap, medan evolutionsbiologer inte förstår att kreationister inte kan acceptera att deras argument är utdaterade.

De skapelsetroende kommer att fortsätta upprepa sina felaktiga argument, eftersom ett accepterande av motargumenten i förlängningen måste betyda att Bibeln har fel, vilket inte kan accepteras. Den kognitiva dissonansen hanteras genom förnekelse. Detta är kännetecknet för fundamentalism.

Slutsatsen är att det knappast går att föra en seriös diskussion med kreationister om sakfrågor, eftersom deras grundläggande synsätt på verkligheten skiljer sig så fundamentalt från vetenskapens. En offentlig debatt med rörelsen är ändå viktig, just för att belysa den djupa skillnaden i världsbild, kunskapssyn och faktahantering.

[Urspungligen publicerad i Humanisten nr 1/2009.]