Vetenskap och religion

av Lars Johan Erkell

Under darwinåret 2009 kom det ut ett stort antal böcker som på ett utmärkt sätt behandlade Darwin och hans evolutionsteori ur olika synvinklar. Men det gavs också ut åtminstone en bok som behandlade teorin på ett mindre utmärkt sätt – Anders Gärdeborns Intelligent skapelsetro, som då kom ut i en andra, utökad, upplaga. Gärdeborn menar att teorin är fullständigt felaktig och att evolutionen aldrig ägt rum. Anders Gärdeborn är naturligtvis fri att kritisera evolutionsteorin, men han bygger sin kritik på rader av felaktigheter och missförstånd. Den läsare som litar på Gärdeborns framställning får därför en helt skev bild både av vad vetenskap är och vad evolutionsteorin säger.

Som biolog känner jag mig manad att reda ut åtminstone en del av problemen med boken – och som universitetslärare kan jag rent av känna mig skyldig att göra det. Jag kommer därför att gå igenom de mer grundläggande missförstånden och felaktigheterna i en serie inlägg under våren. Låt oss börja med förhållandet mellan vetenskap och religion.

Låt mig först säga att jag helt och fullt respekterar Anders Gärdeborns religiösa övertygelse – jag har inga synpunkter på hans skapelsetro som just tro. Men eftersom han mycket tydligt uttrycker att hans resonemang är strikt vetenskapliga, kommer jag att behandla dem just så – som vetenskapliga påståenden.

Så en kommentar till ordet ”skapelsetro”. Varje troende kristen är väl i någon mening skapelsetroende, även om man inte tror att skapelsen skedde exakt som det står i första kapitlet i Genesis. Från kristna vänner har jag hört missnöje över att kreationister som Anders Gärdeborn har kidnappat ordet ”skapelsetro” och använder det som beteckning för sin egen bokstavstro. Jag kommer därför att använda ”kreationism” som beteckning för Gärdeborns variant av skapelsetro, helt enkelt för att det är en mer precis beteckning.

Gärdeborn inleder sin bok med att diskutera begreppet vetenskap, och jag kommer att göra detsamma i de första fem inläggen – här finns mycket att reda ut.

***

Det finns inga officiella dokument eller dogmer som talar om vad vetenskap är och hur den ska bedrivas; vetenskap är i stället en praxis som forskarkollektivet utvecklat och finslipat under århundraden. För naturvetenskapens del har den här utvecklingen inneburit att man mer och mer fokuserat på metoder som givit tydliga och pålitliga resultat. Det innebär att man blivit allt mindre beredd att diskutera faktorer man inte kunnat observera på ett tydligt sätt. Dagens naturvetenskapliga standardmetod kallas för den hypotetisk-deduktiva metoden, och den ser i princip ut på följande sätt:
  1.  Man intresserar sig för ett fenomen, och man har en bra idé om hur fenomenet skulle kunna förklaras. Den här idén formulerar man som en hypotes.

  2. Eftersom man inte kan veta om hypotesen är riktig, måste man testa den. Man försöker då sluta sig (genom deduktion) till vilka konsekvenser hypotesen kunde ha i en konkret situation.

  3. Man iscensätter den tänkta situationen i ett experiment (eller genom att göra observationer) och kontrollerar att resultatet blir det man väntat sig.

  4. Om man får det väntade resultatet har man fått belägg för sin hypotes. Man har inte visat att den är absolut sann, men ju fler gånger man med framgång testar den i olika experiment, desto starkare blir den. Om man däremot inte får det förväntade resultatet har man falsifierat sin hypotes. Det är då bara att lägga undan den och försöka formulera en ny hypotes som sedan också måste prövas.
Den centrala punkten är att man hela tiden kontrollerar att hypoteserna verkligen stämmer med verkligheten. På det sättet vet man var man står, och man kan utgå från realistiska antaganden när man formulerar nästa hypotes. Om man däremot inte prövar sina hypoteser tillräckligt noggrant finns risken att man bygger luftslott och lurar både sig själv och andra. Och nu är det så att vi människor har en beklaglig tendens att lura oss själva genom att helt enkelt tro det vi vill tro, och att skärma av fakta som inte stämmer med det vi vill tro – det gäller forskare lika väl som andra människor. Därför kännetecknas det vetenskapliga samhället av organiserad skepticism, en ständigt pågående kritisk diskussion om vetenskapliga resultat på seminarier, konferenser och i vetenskapliga tidskrifter. Det kan gå hett till när man nagelfar varandras resultat och hypoteser, men den här granskningen är helt nödvändig för att vi ska våga lita på de resultat som läggs fram. Det är som bekant lättare att se grandet i sin nästas öga än att se bjälken i sitt eget.

Men på vilka villkor äger den här hypotesprövningen rum, kan man fråga. De bestäms givetvis av forskarnas värderingar, och hur ser de ut egentligen? Frågan är berättigad. Naturligtvis har forskarsamhället sina speciella värderingar, och de är inriktade på målet att få fram användbar kunskap och pålitliga teorier så effektivt som möjligt. Två av de viktigaste förutsättningarna för naturvetenskapligt arbete är materialism och mekanism.

Om vi börjar med materialismen, så är detta åsikten att vetenskapen bara ska arbeta med sådant som tydligt går att observera och helst också att mäta, alltså materia och strålning (man menar alltså inte materialism som någon sorts etisk hållning). Orsaken är enkel. Ska vi kunna göra observationer och experiment måste vi utgå från något som faktiskt går att observera – i annat fall kan vi inte pröva våra hypoteser.

Så till mekanismen. Det är tanken att det finns ett direkt samband mellan orsak och verkan, och att det som sker i naturen sker utan bakomliggande ändamål eller avsikter. Återigen är orsaken att om vi ska kunna formulera prövbara hypoteser kan vi inte bygga dem på ändamål och orsaker vi inte känner – vi kan bara utgå ifrån orsak-verkanssamband som bygger på fenomen vi faktiskt kan observera.

Men hur kan vi veta att det faktiskt inte finns ändamål, avsikter eller andliga krafter bakom det vi ser i naturen? Det kan vi naturligtvis inte veta, vi utgår helt enkelt ifrån de antaganden som är nödvändiga för att vi ska kunna använda vår hypotetisk-deduktiva metod, och den fungerar utmärkt. Det är svårt att föreställa sig att det skulle gå så bra som det gör om vi vore helt fel ute.

Och var kommer nu religionen in? Ingenstans, är svaret. Religion är en icke-fråga i det här sammanhanget. Eftersom naturvetenskapen bara kan hantera fenomen som tydligt går att observera, utesluts alla typer av icke-observerbara andliga krafter. Därmed har man ju inte sagt att det inte skulle kunna finnas någon slags andlig verklighet, bara att vetenskapen inte kan hantera hypoteser som stöder sig på andliga krafter. Det är alltså inte så att vetenskapen är fientlig mot religionen och medvetet vill utesluta den; det är i stället så att religiösa förklaringar helt enkelt inte går att hantera med naturvetenskapliga metoder. Det är inte vårt bord, så enkelt är det.

Detta accepterar inte Anders Gärdeborn. Med början på s. 21 i Intelligent skapelsetro beskriver han under rubriken ”Två vägar till kunskap” att det finns två likvärdiga vägar till kunskap, nämligen uppenbarelse och vetenskap. Om relationen mellan dessa båda läser vi på s. 23 angående uppfattningen att naturvetenskapen skulle ge oss en objektiv bild av verkligheten:

”Tillförlitligheten hos Bibelns uppenbarelse (tillägnad genom tro) skulle alltså vara lägre än den hos vetenskapen (tillägnad genom förnuft). I verkligheten är det tvärtom eftersom den bibliska uppenbarelsen kommer från universums skapare, medan vetenskaplig kunskap bygger på mänskliga egenskaper med alla sina brister.”

Gärdeborn menar uppenbarligen att vetenskapen behöver hjälp av uppenbarelsen för att kunna förstå verkligheten. Vi läser vidare på sid. 24:

”Den andliga verkligheten ger en del nödvändig ’input’ till den fysiska. Det betyder att det finns delar av den fysiska verkligheten som omöjligen låter sig förklaras ’internt’ från enbart sig själv. Vi får dock förklaringen om vi läser vad Gud uppenbarat för oss. En del kommer från vad Gud har sagt, till exempel om livets uppkomst [...]”

Själv har jag aldrig sett minsta spår av att andlighet skulle givit någon ”nödvändig input” till biologisk forskning. Inte i någon av de tusentals vetenskapliga artiklar jag läst under åren, och inte vid något enda av de seminarier eller konferenser jag bevistat. Andlighet och biblisk uppenbarelse har varit fullständigt, komplett och totalt frånvarande. Och som vi diskuterat ovan finns det en enkel orsak till den saken.

Emellertid behöver man inte alls koppla ihop religion och vetenskap på det sätt som Gärdeborn vill göra. Redan på 1200-talet hävdade kyrkoläraren Tomas av Aquino att Gud, som den primära orsaken och ursprunget till allt, hade skapat de sekundära orsakerna, naturlagarna, och att man mycket väl kunde studera naturlagarna utan att nödvändigtvis hänvisa till Gud. Stora samfund som den katolska och den anglikanska kyrkan har inga problem med en naturvetenskap som inte hänvisar till Gud. Samma sak gäller Svenska kyrkan. Gärdeborn har däremot uppenbara problem med naturvetenskapen, något han tydligt dokumenterar i sin bok. Som vi ska se i denna serie försöker han hela tiden visa att vetenskapen egentligen säger något helt annat än vad forskarna själva anser – annars stämmer den ju inte med hans läsning av Bibeln.

Lästips

Förhållandet mellan vetenskap och religion diskuteras från en naturvetenskaplig synvinkel i kapitel 1 och 2 i:

Erkell; L.J. (Red.), (2009): Djuren och människan. Om den moderna biologin och dess världsbild. Studentlitteratur

Ett antal läsvärda essäer om sambandet mellan religion och vetenskap återfinns i:

Klein, H., Edman, S. (Red.), (2009): Darwin och vår Herre. Verbum

Särskilt rekommenderas bidragen från de tre medverkande teologerna, Antje Jackelén, Sara Blom och K G Hammar. Roland Poirier Martinssons kapitel om intelligent design kan dessvärre inte rekommenderas.

[Ursprungligen publicerad på http://biologg.wordpress.com.]