Varför använde Skaparen inte perfekta konstruktioner?

av Lars Johan Erkell

Ett klassiskt kreationistargument är att man kan se Skaparens signatur i naturen om man studerar hur genialt de olika livsformerna är ”designade” eller ”konstruerade”; man utgår då ifrån en jämförelse med mänsklig teknologi. Och man ser att Skaparen, precis som en ingenjör, använder varianter av samma typ av tekniska lösningar i olika situationer. Allt detta skulle visa att det finns en medveten design bakom allt. Men hur bra är det här argumentet egentligen?

En ingenjör använder samma konstruktion i olika situationer därför att det är enkelt och bekvämt. Om en konstruktion är väl utprovad, tillräckligt bra och flexibel, är det ju enklare att anpassa den till olika ändamål än att börja om från början varje gång. Resultatet hade förmodligen blivit bättre med unika konstruktioner som var optimerade för varje tillämpning, men det innebär mycket mera arbete att lägga ribban så högt.

Den Konstruktör som kreationister tänker sig har dock inga som helst begränsningar och skulle lätt kunna åstadkomma unika, perfekta konstruktioner – hur många som helst. Varför ser vi inga sådana? Varför nöjde sig Konstruktören med att plocka och fixa med de bitar som fanns till hands?

***

Låt oss ta ett känt exempel på variationer av en och samma grundkonstruktion, nämligen fyrfotadjurens extremiteter. Grundprincipen och några av dess variationer framgår av figur 1.



Figur 1: Fyrfotadjurens extremiteter.


Vi själva, liksom exempelvis mullvad och fladdermus, har god användning för alla våra fem fingrar och tår. Det gäller dock inte alla djur. I många grupper har antalet fingrar och tår reducerats på olika sätt.

Partåiga hovdjur använder inte den första tån. Grisar och kor går på tredje och fjärde tån medan andra och femte tån är reducerade. Hos kamelen har dessa försvunnit helt. Ändå anläggs fem tår embryonalt. Hade det inte varit bättre att designa dessa djur med bara två tår från början?

Hästen använder bara en tå, den tredje. Rester av tå två och fyra finns kvar i form av de s.k. griffelbenen. Första och femte tån är helt borta, men hos den lilla ”urhästen” Hyracotherium (även känd som Eohippus) fanns de kvar. Hos hästens föregångare ser man en successiv reduktion av tårna. Även i det här fallet anläggs fem tår embryonalt. Hade det inte varit mer rationellt att konstruera entåiga hästar från början?

I fågelvingen återfinner vi tre av fingrarna, men två stycken – nummer ett och fem – saknas. Samma mönster finns också i pingvinens fenor (eller var det vingar?). Finger ett och fem anläggs dock embryonalt för att sedan försvinna. Men varför anläggs de över huvud taget?

***

Man undrar: varför detta plockande med samma bitar, även om de till slut inte behövs? Utgår man ifrån att en evolutionär process ligger bakom faller allt på plats; en ursprunglig struktur med fem fingrar/tår har efter hand anpassas till olika behov. Man ser dock alltid resterna av den ursprungliga planen. Evolutionsmodellen stämmer också med fossilfynden, och med vad vi vet om de molekylära mekanismer som styr embryonalutvecklingen. Mer än så: evolutionsteorin förutsätter att vi känner igen samma strukturer hos olika arter. Helt unika konstruktioner hos liknande arter skulle falsifiera teorin.

Utgår man däremot ifrån att en medveten design ligger bakom extremiteternas byggnad hopar sig frågetecknen: varför används samma grundplan för olika ändamål – hade det inte varit bättre med unika konstruktioner, helt avpassade för sitt ändamål? Varför utvecklas det strukturer i embryonalutvecklingen som sedan återbildas – är det någon sorts designmissar det rör sig om? Varför ser vi en successiv reduktion av antalet tår hos fossila hästar – rör det sig om olika konstruktioner, eller har utvecklingen ända från Hyracotherium till dagens hästar skett med mikroevolution?

Det kreationistiska standardsvaret är att Konstruktören använt samma grundplan på samma sätt som mänskliga ingenjörer, och att just detta skulle vara ett bevis på medveten design. Men det resonemanget är ju helt bakvänt! Mänsklig design återspeglar i stor utsträckning konstruktörernas brist på resurser – tidsmässigt, ekonomiskt, kompetensmässigt – och tvånget att åstadkomma fungerande lösningar trots allt. Man tager vad man haver, och man utgår ifrån befintliga konstruktioner för att spara arbete.

Det är lite svårt att tänka sig en kosmisk Konstruktör som jobbar mot deadlines och budgetramar, och som får ta till en och annan ”quick fix” för att få jobbet gjort. Av en sådan Konstruktör väntar man sig i stället unika, perfekta, konstruktioner som avslöjar ett gudomligt ursprung, i stället för ett ständigt plockande med samma bitar – något man snarare skulle vänta sig av en evolutionär process. En Skapare med oändliga resurser behöver inte kompromissa. Var är de gudomliga konstruktionerna?
 
[Ursprungligen publicerad på http://biologg.wordpress.com.]