Var finns alla felplacerade fossil?

av Lars Johan Erkell

Många kreationister hävdar att jorden bara är ca 6 000 år gammal, och att syndafloden (med Noaks ark och allt) är en historisk realitet. Det är i själva verket just dessa s.k. ungjordskreationister som helt dominerer debatten. Tanken på en ung jord och en världsomspännande syndaflod strider förstås mot all etablerad geologisk kunskap vi har i dag, så därför har man etablerat en alternativ syndaflodsgeologi som man strider hårt för att införa. Nu tänkte jag inte i första hand diskutera geologin här – jag är inte geolog – utan hur man försöker få ihop den väl strukturerade fossilserien med föreställningen om en kaotisk syndaflod.

Anders Gärdeborn ägnar i sin bok Intelligent skapelsetro (XP Media, 2009) mycket utrymme åt syndafloden, och på sidorna 265–270 förklarar han hur ordningen i fossilserien uppkommer:

”Längst ner finner man musslor, sniglar och trilobiter, men inga dinosaurier, däggdjur eller fåglar. Detaljer är oväsentliga för resonemanget här, men mycket översiktligt kan man säga att ordningen nerifrån och upp är bottenlevande marina djur, frisimmande marina djur, växelvarma djur och jämnvarma djur. Man hittar sällan fossiliserade skelett av människor, men då man gör det ligger de oftast mycket högt upp.” (s. 265)

Människoskelett hittas ”oftast mycket högt upp” – vilka människofynd skulle inte ligga där? Var finns fynden från Jura, Krita eller någon annan period före Kvartär? Ett väldokumenterat fynd av en människa härifrån skulle vara en sensation som skulle skaka om den vetenskapliga världen rejält. Det är tråkigt att Gärdeborn inte säger något närmare om dessa fynd, det vore oerhört intressant att få veta mer om dem. Men detta kanske är ”oväsentliga detaljer”?

”Olika djur lever i olika miljöer, så kallade ekozoner, och under den stora översvämningen begravdes de därför i olika ordning [...] I flodens inledningsskede begravdes de bottenlevande marina djuren av undervattensskred [...] Som vi sett ligger också dessa djur längs ner.” (s. 266)

Men varför finns det inga krabbor eller humrar bland trilobiterna? De levde ju alla på bottnen? Krabbor dyker upp först i Jura, mer än halvvägs på vägen mellan Kambrium (trilobiternas epok) och nutid.

”Sedan begravdes de frisimmande djuren, och då oceanerna började svämma över kontinenterna begravdes de djur som lever i gränslandet mellan hav och land, dvs växelvarma ödlor och paddor, allt enligt observationerna.” (s. 266)

Alltså borde exempelvis fisködlor och delfiner begravas tillsammans – men de ligger såvitt bekant helt separerade i fossilserien. Och varför ligger alla valar och delfiner över – långt över – många av amfibierna? De skulle ju begravts först?

”Ännu längre upp hittar vi de jämnvarma landlevande djuren. Fåglar och människor hittas högst upp, vilket tyder på att de lyckades hålla sig undan ett tag genom sin flygfärdighet respektive sin intelligens." (s. 266–267)

Man undrar om det krävs så mycket intelligens för att hålla sig undan när vattnet stiger. Och var tog flygödlorna vägen? De var uppenbarligen utmärkta flygare, så de borde ju också funnits tillsammans med människorna? Men, förklarar Anders Gärdeborn, modellen är ytterligare förfinad:

”Ekozonerna bestämde under vilken av flodens faser som fossilerna begravdes, dvs i vilka geologiska lager de hamnade. Men inom lagren verkade andra sorteringsmekanismer, som var påverkade av djurens form, densitet, mobilitet eller intelligens. [...] Kombinationen av de två förklaringarna (ekozoner och form / densitet / mobilitet / intelligens) ger en mycket tillfredsställande förklaring på den observerade fossila ordningen.” (s. 267)

Den förklarar dock inte varför vi aldrig finner krabbor och trilobiter tillsammans; de skulle båda ha levt på havsbotten och ingen av dem var troligen någon sprinter. Inte heller förklaras varför fisködlor och delfiner aldrig återfinns tillsammans, trots att de uppenbarligen var mycket lika i sitt levnadssätt. De hade liknande storlek och form, båda andades luft och hade rimligtvis liknande densitet. Men Gärdeborn har ytterligare förklaringar:

”Många typer av fossila organismer förekommer upp till en viss nivå i berget, men tar sedan abrupt slut [...] Det beror på att då alla djur i en ekozon var begravda, fanns det inte längre några av det slaget kvar att begrava.” (s. 267)

Både dinosaurier och däggdjur fanns av många slag och i de flesta biotoper, och vi tror oss veta att många dinosaurier var snabba och varmblodiga djur. Varför tog då alla dinosaurier slut innan däggdjuren ens började röra på sig? Hur kommer det sig att den snabbaste dinosaurien aldrig hann i fatt den äldsta och sjukaste sengångaren? Hur kommer det sig att inte en enda flygödla hann i fatt den långsammaste hönsfågeln?

Och hur kommer det sig att fossil av enkla kärlväxter finns i avlagringar som dateras till 430 miljoner år, medan gymnospermer (som barrväxter) hittas först i 340, och angiospermer (blommande växter) först i 140 miljoner år gamla skikt? Går detta att förklara med form / densitet / mobilitet / intelligens? Var blommorna snabbast och intelligentast?

Syndaflodsmodellen kan inte förklara de absoluta gränser vi finner i fossilserien. Exempelvis går gränsen mellan krita och paleogen (K/T-gränsen) att identifiera över hela jorden, och är daterad till 65 miljoner år före vår tid. Inga dinosaurier har påträffats över denna gräns, och inga moderna däggdjur under den. Varför? Eftersom många dinosaurier och däggdjur varit anpassade för (skapade för?) samma biotoper kan syndaflodsmodellen omöjligen förklara den absoluta gräns vi ser i avlagringarna.

***

Emellertid hävdar kreationister att det finns massor av felplacerade fossil som evolutionsteorin inte kan förklara. Gärdeborn ägnar en och en halv sidas text åt saken, varav halva utrymmet ägnas åt en hällristning i Grand Canyon som anses visa att människor avbildat dinosaurier, och åt sagor som berättar om drakar (s. 268). Lite märkligt, kan man tycka, fanns det inte något mer substantiellt att skriva om? I övrigt hänvisar Gärdeborn till Mats Moléns bok Vårt ursprung? (XP Media, 2000).

Går man till Moléns bok finner man en diskussion som sammanfattas i två tabeller (s. 169–170) varav den första sägs vara baserad på mer än 200 fall av felplacerade fossil som listas i en artikel från 1982 av John Woodmorappe. Dock skriver Molén i texten till tabellen: ”Numera har man ändrat utsträckningen i tiden för en del organismer, så alla fynd i tabellen kanske inte anses vara felplacerade längre”. Givetvis är det så att man får anledning att omvärdera den tidsperiod där olika organismer funnits i takt med att nya fynd görs. Om man tycker att ett fossil är felplacerat bara för att det ligger utanför det tidsintervall man brukat föreställa sig, har man gjort det bra lätt för sig. Vad som krävs av ett fossil som ska kunna ifrågasätta evolutionsteorin är att det ligger spektakulärt fel, som en fossil kanin i Kambrium eller något liknande.

Woodmorappes artikel An Anthology of Matters Significant to Creationism and Diluviology: Report 2, som Molén refererar till, är publicerad i en kreationistisk tidskrift jag inte har tillgång till, men på bloggen The Western Geologist finner man en kritisk genomgång av artikeln.

Den andra tabellen är en sammanställning av ett antal referenser som beskriver olika fynd som inte skulle passa in i den evolutionära beskrivningen. Emellertid har Molén markerat några av dem som inte helt pålitliga – varför finns de då med, kan man fråga? Det mest spektakulära i tabellen är uppgiften att det skulle finnas fem miljoner år gamla fossil av människor – en verklig sensation (det var kanske detta Gärdeborn syftade på?). Referensen går inte till den vetenskapliga litteraturen utan till en kreationistisk bok, Ape-Men – Fact or Fallacy? Den har fått svidande kritik. Annars handlar tabellen mest om pollen, växtdelar och spårfossil – de senare notoriskt svårbestämda. Hällristningar finns också med. Många av referenserna kommer ifrån kreationistlitteraturen.

Jag undrar om det verkligen är så svårt att göra en sådan här lista; det finns givetvis mängder av svårbestämda fossil, och omlagring gör att fossil kan flyttas mellan lager, något som inte alltid lär vara lätt att se. I vilket fall som helst räcker det inte med några tveksamma fossilfynd för att etablera syndaflodsmodellen – den kräver att vi ser en massiv blandning av nutida och utdöda former i samma lager. De sorteringsmekanismer Anders Gärdeborn redogör för kan omöjligen förklara den absoluta åtskillnaden mellan arter som levde i samma biotoper som vi ser i fossilserien. Det måste finnas tusen sinom tusen väl dokumenterade fynd av djur som ligger mellan skikten – var är de?
 
[Ursprungligen publicerad på http://biologg.wordpress.com.]