Rudimentära organ

av Lars Johan Erkell

Ett klassiskt argument för evolutionsteorin är alla de mer eller mindre funktionslösa strukturer och organ som kan ses som rester från ett evolutionärt förflutet. Det finns gott om sådana rudimentära organ, och det är i de flesta fall lätt att se ett samband med evolutionära förfäder. Men om nu livsformerna i själva verket är produkter av intelligent design borde det inte finnas några rudimentära organ, och Anders Gärdeborn gör vad han kan för att spela ner deras betydelse.

Vad som skulle vara ett rudimentärt organ kan vara oklart, eftersom termen används på olika sätt. Den betydelse biologer använder betecknar ett organ som tappat sin huvudfunktion, men som ändå finns kvar i en reducerad form. Ett bra exempel är strutsens vingar; de är tveklöst vingar som inte går att flyga med, men de kan användas till andra saker, som signal i hotbeteenden eller till att skugga kycklingar med. I kreationistlitteraturen möter man en annan syn på saken, nämligen åsikten att rudimentära organ ska sakna alla funktioner. I så fall är strutsvingen inte rudimentär. Vi får då tänka oss att någon designer konstruerat strutsvingen för att skugga kycklingar och för att skrämmas med, och att den bara råkat bli oerhört lik en fågelvinge.

Anders Gärdeborn går inte in på den här definitionsfrågan, men han är öppen för att strutsvingen faktiskt kan ha varit flygduglig. Han skriver på s. 114:

”Att organ kan avvecklas innebär inga konstigheter i ett skapelsescenario heller. Kanske kunde både pingvinen och strutsen flyga i Guds ursprungliga skapelse, men har genom mutationer förlorat den möjligheten?”

Vi biologer anser också att strutsen förlorat sin flygförmåga genom mutationer. Även Gärdeborn drar här slutsatsen att dagens strutsar kan härstamma från flygande former – han medger alltså här att det faktiskt kan finnas rudimentära organ. Ännu intressantare är att han ser pingvinens vingar som möjliga rudiment. Vingen fungerar nämligen som en suveränt bra fena som gör pingvinen till en utomordentlig simmare. Här har alltså en ny funktion uppstått, något Gärdeborn på andra ställen i sin bok menar skulle vara en omöjlighet.

***

Men även om Anders Gärdeborn har denna oväntat positiva syn på rudimentära organ, menar han att alla människans förmodat rudimentära organ ändå har en funktion. Han skriver på s. 114:

”I början av förra seklet ansåg man att människan hade ungefär 130 rudimentära organ. Det var organ vars funktion man inte kände till, och som med evolutionistiska glasögon klassades som rudimentära. [...] Idag vet vi mycket mer om människokroppen än vi gjorde för hundra år sedan.  Det har lett till att vi känner funktionen hos samtliga de organ som klassades som rudimentära, eventuellt med något undantag.”

Förmodligen är det Robert Wiedersheims verk Der Bau des Menschen från 1887 som avses. Godfried Roomans, anatom och professor vid Uppsala universitet, har granskat Wiedersheims förteckning över rudimentära organ. Resultatet blev att 11 strukturer kan anses ha funktioner, 25 är tveksamma, och 45–50 av strukturerna kan fortfarande betraktas som rudimentära [1].

Gärdeborn fortsätter sin text med ett exempel på en rudimentär struktur, den kanske mest kända av alla: blindtarmens maskformiga bihang, appendix vermiformis.

”Till exempel är blindtarmsbihanget vitalt för kroppens antikroppsförsvar [...] Tron att blindtarmens bihang är ett värdelöst rudiment ledde tidigare till att man opererade bort det alltför lättvindigt. Det är ett exempel på hur darwinistiska förutfattade meningar negativt påverkat läkekonstens behandlingar av människor. Idag är man mycket mer restriktiv med att operera bort bihanget eftersom man förstått att det är mycket mer än en kvarleva från våra tidigare förfäder.”

Risken att någon gång drabbas av blindtarmsinflammation är ganska stor, 7–8 %, och innan den kunde behandlas hade sjukdomen i många fall en dödlig utgång. Det innebär att blindtarmsinflammation var en påtaglig livsfara. Sedan ett århundrade opererar man dock rutinmässigt bort inflammerade appendix. Under denna tid har miljontals patienter opererats utan påtagliga biverkningar. Dessa goda erfarenheter har gjort att man under många år har tagit bort appendix vid varje bukoperation, för säkerhets skull så att säga, även om den inte varit infekterad. Detta gör man inte längre eftersom det visat sig att appendix kan användas vid s.k. rekonstruktiv kirurgi, då man återställer skadade organ [2]. Det är alltså inte så att man upptäckt någon viktig funktion hos appendix, den har i stället visat sig vara en användbar reservdel.

Men hur skulle nu appendix kunna vara ”vitalt för kroppens antikroppsförsvar” som Gärdeborn säger, när man inte konstaterat några tydliga effekter av alla blindtarmsoperationer (mer än att människor blir friska)? Det är svårt att förstå. Appendix innehåller visserligen lymfatisk vävnad, men det gör resten av vår fem meter långa mag-tarmkanal också – så den lilla del som finns i appendix gör uppenbarligen ingen skillnad i sammanhanget.

Det är svårt att se att blindtarmens bihang skulle vara till nytta för oss. Vi klarar oss utmärkt utan det, men det utgör en potentiell livsfara så länge vi har det kvar.

Noter

[1] http://www.ateism.nu/dl_rudimentara_organ.html

[2] Wheeler, R.A., Malone, P.S. (1991): Use of the appendix in reconstructive surgery: A case against incidental appendicectomy. Br. J. Surg. 78:11, 1283–1285.

Läs- och länktips

Jerry Coyne diskuterar rudimentära organ i kapitel 3 i sin utmärkta bok Why Evolution Is True (Oxford University Press, 2009)

En grundlig diskussion av blindtarmens bihang är:

Theobald, D.: The vestigiality of the human vermiform appendix. A modern reappraisal. TalkOrigins.

[Ursprungligen publicerad på http://biologg.wordpress.com.]