Prediktioner

av Lars Johan Erkell

I det här inlägget fortsätter granskningen av Anders Gärdeborns artikel Illusionen om evolutionen, närmare bestämt hans åsikt att evolutionsteorin inte kan göra några förutsägelser – prediktioner – något man kräver av en vetenskaplig teori.

Under rubriken ”Prediktioner och falsifikationer” läser vi i Gärdeborns artikel:

”För att en teori ska anses vetenskaplig måste den göra förutsägelser, ’prediktioner’. Uppfyllelsen av dessa testas i vetenskapliga experiment och observationer. Uppfylls prediktionerna ökar teorin i trovärdighet, men den kan aldrig strikt bevisas. [...] Om däremot prediktionerna inte uppfylls så falsifieras teorin, om man inte hittar på en ny mekanism för att förklara avvikelsen. Men då var det aldrig någon prediktion från början.”

Om prediktionerna inte uppfylls falsifieras just den hypotes man testar – men det behöver inte innebära att hela den bakomliggande teorin faller. Har man falsifierat sin prediktion får man formulera nya hypoteser som man också testar. Det är alltså inte så att man kan ”hitta på en ny mekanism för att förklara avvikelsen” och sedan nöja sig med det, som Gärdeborn tycks tro – denna nya hypotes måste givetvis också prövas. Observera också att en falsifikation inte är ett misslyckande, eftersom det betyder att man lyckats göra en hypotesprövning som visat ett klart resultat. Det är svårprövade hypoteser man kan bekymra sig över.

All naturvetenskap – inte bara evolutionsbiologi – bedrivs på det här sättet. Poängen är alltså att hypoteserna inte kan hittas på hur som helst – de måste följa ur teorin (se föregående inlägg), och de måste prövas. Man kan alltså inte hitta på hypoteser hur som helst och sedan vänta sig att bli tagen på allvar, som Anders Gärdeborn tycks tro. Han verkar också anse att det på något sätt är fusk att formulera nya hypoteser när gamla falsifierats. Detta visar sig exempelvis i det citat av Walter ReMine han återger: ”Evolutionsläran anpassar sig till data som en dimma anpassar sig till landskapet.” Samma sak kunde sägas om t.ex. partikelfysik eller kvartärgeologi. All forskning går ut på att man arbetar på att få fram teorier som anpassar sig till data, d.v.s. till verkligheten. Nej, Anders Gärdeborn har uppenbarligen inte förstått hur naturvetenskaplig forskning går till.

***

För att demonstrera att evolutionsteorin inte kan göra några prediktioner skriver Anders Gärdeborn vidare:

”Nu några paralleller från evolutionsteorin. Evolution predikterar gradvisa sekvenser mellan livsformerna, levande eller fossila. Hittas dessa sekvenser säger man att evolutionen är bevisad (11). Men om man inte hittar sekvenserna så uppfinner man en annan typ av evolution, den punkterade jämnvikten [sic], vilken innebär en mekanism att förklara avsaknaden av sekvenser (14). Eller så gör man som Darwin gjorde och hänför de saknade sekvenserna till ett inkomplett fossilmaterial (13). Både sekvenser och avsaknaden av desamma kan alltså förklaras av evolutionsläran. Ingen prediktion har gjorts och ingen falsifiering är möjlig.”

Siffrorna hänvisar till en ruta i Gärdeborns bild av evolutionsteorin som har texten ”Hittas sekvenser?” och alternativen ”Ja” och ”Nej” (figur 1). Det går pilar från dessa alternativ till rutorna ”Neodarwinism (Gradvis)” respektive ”Punkterad jämvikt (Hoppvis)”.



Figur 1: Evolutionsteorins struktur enligt artikeln Illusionen om evolutionen (hämtad från Anders Gärdeborns hemsida).


Nu är saken den att teorin om den punkterade jämvikten inte alls strider mot neodarwinismen – teorin handlar om att evolutionen kan ske med varierande hastighet, inte att den skulle ”hoppa” på något sätt. Den punkterade jämvikten är inte alls någon ”annan typ av evolution” som Gärdeborn tycks tro, utan helt vanlig evolution som följer direkt ur grundförutsättningarna. Jag har försökt förklara detta för Anders Gärdeborn tidigare – till ingen nytta, som det verkar.

Sedan förutsäger evolutionsteorin inte gradvisa sekvenser mellan levande livsformer. De har inte utvecklats ur varandra, utan från gemensamma stamformer. Men det är riktigt att evolutionsteorin förutsäger att det ska ha funnits gradvisa sekvenser mellan livsformerna. Eftersom de allra flesta arter som evolverats nu är utdöda, och eftersom det fossila arkivet är synnerligen ofullständigt, kan vi dock inte vänta oss att finna kompletta serier av föregångare. Särskilt inte om vi intresserar oss för vad som hände för mycket länge sedan.

Men vad förutsäger då evolutionsteorin om fossilserien? Den säger att yngre former ska ha utvecklats ur äldre former som finns längre ner i lagerföljden – ju längre ned i lagren vi går, desto mer borde fynden skilja sig från dagens former. Den säger också att vi ska återfinna samma lagerföljd på olika platser. Detta är också vad vi ser. Teorin säger inte något bestämt om med vilken hastighet evolutionen sker, bara att den ska ske gradvis. Darwin var själv inne på att förändringar kunde slå igenom snabbare om livsbetingelserna ändrade sig än om mer konstanta förhållanden rådde. Detta är också väl belagt i dag, både teoretiskt och experimentellt. Prediktionen blir alltså att vi ska finna fossil som inte kan förväntas bilda kompletta serier, men att de fossil vi faktiskt finner ska gå att ordna i evolutionära sekvenser – precis vad vi ser.

***

Nästa försök att visa att evolutionen inte kan göra prediktioner gäller systematikens uppbyggnad:

”Några evolutionsbiologer tar till ’nästlade hierarkier’ som evolutionsbevis. Med detta menas att arterna kan sorters i grupper som i sin tur kan sorteras i grupper på många olika nivåer. Inom biologin kallas dessa nivåer för domäner, riken, stammar, klasser, ordningar, familjer, släkten och arter. Och förvisso borde en evolution leda till denna struktur, och då den observeras talar man om en ’harmonisk evolution’ (17).”

Att det bara skulle vara ”några evolutionsbiologer” som ”tar till” de nästlade hierarkierna som belägg för evolutionen var en nyhet för mig – jag känner inte till någon som inte gör det. I själva verket var det inte minst evolutionsteorins förklaring till de observerade hierarkierna som gjorde att teorin slog igenom så snabbt; man fick en naturlig förklaring på något man tidigare inte kunnat förstå. Begreppet ”harmonisk evolution” är också nytt för mig, liksom för de kollegor jag har frågat. Var har Gärdeborn fått det ifrån? Vi läser vidare:

”Problem uppstår dock då man inser att man kan skapa olika nästlade hierarkier beroende på vilka egenskaper eller organ man studerar. Man kan bygga en hierarki utifrån arternas generella uppbyggnad (morfologi), en annan utifrån hur ögat är uppbyggt, en tredje utifrån aminosyresekvensen hos hemoglobin och så vidare i stort sett i oändligheten. En del av dessa kan överensstämma med varandra, men inte alla. Eftersom evolutionister ser de nästlade hierarkierna som resultat av arternas utveckling uppstår ett jätteproblem: Man får olika släktlinjer, ’fylogenier’, beroende på vilken egenskap eller vilket organ man bygger upp sin nästlade hierarki utifrån.”

Detta är korrekt så långt att det faktiskt kan vara svårt att få olika fylogenier att stämma i alla delar. Skälet är att mutationer är slumpartade (helt enligt teorins grundförutsättningar) vilket gör att evolutionsprocesser är svåra att rekonstruera och i princip omöjliga att förutsäga. Emellertid ger dagens molekylärbiologiska metoder möjligheter att samtidigt analysera många gener, vilket ger en väsentligt ökad precision i modellerna. Då stämmer också fylogenierna mycket bättre med varandra, något jag påtalat tidigare. Anders Gärdeborn verkar dock omedveten om detta, och anser i stället att biologerna hittar på en mängd bortförklaringar:

”Men nu slår den evolutionistiska uppfinningsrikedomen till med full kraft. Man har kommit på en hel uppsjö av mekanismer för att förklara dessa avvikelser. Egenskaper kan avvecklas eller ersättas (21), egenskaper kan ligga genetiskt latenta för att senare reaktiveras (kallas ’masking’/’unmasking’ (20)), egenskaper kan genetiskt ’hoppa’ mellan släktlinjerna (kallas ’laterala överföringar’ (19)) eller så evolverar olika organ helt enkelt olika fort (kallas ’mosaikartad evolution’ (18)). Denna mosaikartade evolution kan också tas till för att förklarar avsaknaden av utvecklingssekvenser (15), när förväntan är att finna den harmoniska evolutionens sekvenser (12).”

Att egenskaper kan avvecklas är knappast något märkligt påhitt – om livsbetingelserna ändras kan selektionstrycket för en egenskap upphöra, och då kommer den att tillbakabildas med tiden. Likaså kan en avvecklad funktion ersättas av en annan. Anders Gärdeborn skriver själv på s. 114 i sin bok Intelligent skapelsetro:

”Att organ kan avvecklas innebär inga konstigheter i ett skapelsescenario heller. Kanske kunde både pingvinen och strutsen flyga i Guds ursprungliga skapelse, men har genom mutationer förlorat den möjligheten?”

Gärdeborn verkar alltså vara helt med på att pingvinvingen kan ha omformats från vinge till fena, så var ligger problemet med att funktioner kan avvecklas och ersättas?

Att genetiska egenskaper kan ligga latenta för att senare reaktiveras – s.k. atavismer – är välkänt och inte något märkligt.

Inte heller lateral genöverföring är något påhitt – det är ett välstuderat fenomen som inte är det minsta mystiskt.

Att organ kan evolvera med olika hastighet, ”mosaikartad evolution”, är väl knappast heller så konstigt. Evolutionen styrs av det selektionstryck som råder för tillfället, och varför skulle det alltid vara detsamma för alla funktioner? Att alla organ skulle utvecklas lika fort är ingenting man kan vänta sig – varför skulle det vara så? Det är kanske detta Anders Gärdeborn menar med ”harmonisk evolution”? Men utan närmare upplysning om vilka organ det gäller, och vad som menas med ”olika fort”, är det inte lätt att vänta sig något alls.

Det är svårt att begripa att Anders Gärdeborn på det här sättet kan ta välkända och väl belagda fenomen och påstå att de skulle vara lösa påhitt. Han visar bara att han borde läsa på sin evolutionsbiologi bättre.

[Ursprungligen publicerad på http://biologg.wordpress.com.]