Om design och molekylära maskiner

av Lars Johan Erkell

En tanke man ofta möter i skapelsetroende kretsar är att den levande cellens komplexa molekylära mekanismer visar att de måste vara konstruerade av en intelligens, och omöjligen kan ha evolverats. Man jämför dem med maskiner konstruerade av människor och menar att cellens molekylära mekanismer inte bara ser ut som konstruerade maskiner, de är konstruerade maskiner. Argumentationen är rent intuitiv – det syns ju att det här är designat! Man kommer också med ett klassiskt argument från okunnigheten: eftersom ingen kan förklara hur sådana här strukturer kan uppkomma på naturligt sätt kan det omöjligen ske. Alltså måste de vara skapade.

Sådana här resonemang håller givetvis inte, men ändå möter man den här typen av argument om och om igen. Här, exempelvis, på Göran Schmidts hemsida.

Göran Schmidt är vår lokale skapelsetroende föredragshållare, och jag har vid flera tillfällen hört honom förklara att cellens molekylära maskiner måste vara designade. Det kan man ju se vid jämförelser med de maskiner människan konstruerat, menar han. Göran Schmidt är knuten till föreningen Genesis.

Vi har haft våra duster, och på sin hemsida lovade han för några år sedan att han skulle kommentera något av det jag skrivit om evolutionsbiologi. Jag har tittat in lite då och då men hade nästan givit upp hoppet om en kommentar, då jag sent omsider upptäcker att han under sina Samlade reflektioner för juli 2013 hade tagit upp något jag skrivit om på sidan 257–258 i boken Djuren och människan (se även kapitel 4). Jag citerar mig själv ur boken:

”Betraktar vi vad som händer i den levande cellen ser vi att alla molekyler ständigt är i rörelse, som i en sjudande välling. Molekylerna tumlar oupphörligt om varandra, några molekyler binder kanske till varandra för att sedan åter lossna. Det är omöjligt att veta vad en viss molekyl kommer att ta sig för i ett visst läge, men man har möjligheter att förstå vad som händer om många molekyler är inblandade. Cellulära processer är baserade på sannolikheter och inte på tydliga kedjor av orsaks- och verkanssamband. Det gäller även så kallade molekylära maskiner; exempelvis rör sig enskilda motorproteiner ganska slumpartat och ibland åt fel håll. Nettoeffekten av många motorproteiners rörelse blir dock en rörelse åt rätt håll. Benämningen molekylära maskiner är därför på många sätt vilseledande; människor konstruerar definitivt inte maskiner på det här sättet. Tanken att cellen skulle vara full av pyttesmå maskiner gör det svårt att förstå hur biologiska system egentligen fungerar, och hur evolutionen äger rum. Man föreställer sig lätt en noggrannhet och precision som inte finns; en exakthet i regleringen som inte existerar, och en känslighet för störningar som dessbättre är orealistisk.”
 
Figur 1:A visar en simulering av hur av ett motorprotein rör sig ett steg framåt. Motorproteinet har två s.k. motordomäner, och man ser att den motordomän som inte sitter fast först rör sig helt slumpartat, men slutligen fäster. Jämför detta med animeringar av en typ som kreationister gärna visar upp (figur 1:B). Här har man helt bortsett från den molekylära rörelsen och dessutom låtit motorproteinet arbeta i perfekt regelbundna arbetscykler, vilket ger ett starkt intryck av maskinmässighet. Men den bilden är falsk. Motorproteiner är väl studerade, och de har inga strukturer som skulle kunna få dem att marschera på det här sättet. Kreationisternas bild av det designade motorproteinet är alltså vilseledande.



Figur 1: Simulering av motorprotein: (A) University of Maryland och (B) Creation.com.


Men, kan man fråga sig, hur kommer det sig att det finns två sorters animationer, där bara den ena visar molekylernas slumpartade rörelser? Förklaringen är trivial; först sedan något år har man tekniska möjligheter att simulera molekylrörelser på ett korrekt sätt. Tidigare var man tvungen att bortse från den s.k. brownska rörelsen och kunde bara simulera molekyler som små maskiner.

Poängen är att man måste vara försiktig med att jämföra biologiska mekanismer med de apparater vi är vana vid från vår vardag. ”Molekylära maskiner” arbetar ganska slumpartat, medan vanliga maskiner arbetar deterministiskt, d.v.s. de gör pålitligt precis det de ska. Såvitt man inte avsiktligt har lagt in en slumpfunktion någonstans, det är inte helt ovanligt i datorprogram.

Men detta vill inte Göran Schmidt hålla med om. Han ser ingen skillnad på cellens molekylära maskiner och människans teknologi. Han skriver:

”[...] samma resonemang kan man ju tillämpa på datorn jag strax ska stänga locket på. Också den består ju ytterst bara av vibrerande molekyler. Och med den logiken skulle man lika gärna kunna bortförklara förekomsten av både dataingenjörer, programmerare och formgivare. Det vore nog ungefär lika begåvat. Nej du, docent Erkell, bättre tankebyggnader än så får nog du och dina liktänkande kollegor konstruera om ni ska kunna övertyga någon om att överge sin intuitiva övertygelse om en Skapare bakom skapelsen!”

Eftersom Göran Schmidt inte tillåter kommentarer på sin hemsida svarar jag här på Biolog(g). Dessvärre har han helt missat poängen med det jag skrev. Delarna i hans dator består inte av enstaka vibrerande molekyler, som motorproteinet – de består av många molekyler, så många att molekylära vibrationer inte stör funktionen. De allra minsta delarna i Göran Schmidts dator, elektronerna, arbetar inte heller som enstaka partiklar, utan i skurar med så många elektroner att det är helt klart om det flyter en ström eller inte. Alltså: de minsta delarna i cellens ”maskiner” är enstaka molekyler. De minsta delarna i en dator är inte enstaka molekyler. Man kan inte jämföra en cell med en dator.

”Det finns säkert de som tycker att detta är ett fantastiskt bra argument för evolutionen skriver Göran Schmidt om min redogörelse för hur cellens molekylära maskiner arbetar. Argument i vilken debatt då? Om det gäller en debatt mellan evolutionsteori och intelligent design är det inget argument alls. En intelligent designer hade givetvis kunnat designa molekylära maskiner av precis den typ vi ser i cellen – varför skulle det vara omöjligt? Problemet är att eftersom vi inte vet något om designerns identitet, avsikter, förmåga eller arbetssätt skulle vad som helst kunna vara designat. ”Teorin” om intelligent design förklarar därmed allting och ingenting, och är oanvändbar i vetenskapligt arbete. Men det är heller inte avsikten med teorin; den är ett gudsbevis.

***

Göran Schmidt skriver i en fotnot:

”Det är lite intressant att notera att de tankar som lyfts fram av Erkell är ett eko av de argument som den grekiske filosofen Epikuros använde sig av på 300-talet före Kristus! Förmodligen hade Epikuros livliga debatter med den samtide Aristoteles som i sin tur argumenterade snarlikt dagens intelligent design-företrädare.”

Man kan notera att den idealism som Aristoteles och många antika filosofer utgick ifrån inte återfinns i modern naturvetenskap. Den grundar sig i stället på helt igenom materialistiska utgångspunkter, precis som Epikuros filosofi. Skälet är enkelt. Detta är det enda som fungerar i praktiskt forskningsarbete.

Slutligen vill jag tillfoga att jag inte är ett dugg intresserad av att ”övertyga någon om att överge sin intuitiva övertygelse om en Skapare bakom skapelsen”, som Göran Schmidt tycks tro – han får mycket gärna tro på en Skapare. Och jag förstår inte att det nödvändigtvis måste finnas en motsättning mellan en tro på en skapare och en acceptans av evolutionsteorin – mina troende vänner har i alla fall inga problem med den saken.

[Ursprungligen publicerad på http://biologg.wordpress.com.]