Natuligt urval

av Lars Johan Erkell

Vi fortsätter granskningen av Anders Gärdeborns artikel Illusionen om evolutionen. Denna gång diskuterar vi naturligt urval, ett av evolutionsteorins grundelement.

Begreppet naturligt urval, eller naturlig selektion, intar en absolut central ställning i evolutionsteorin. Det är den icke-slumpartade process som gör att värdefulla egenskaper breder ut sig i en population, och därmed gör att populationen gradvis evolveras. Processen är en logisk nödvändighet, och är i dag så väl belagd att även många kreationister accepterar den. Ändå har Anders Gärdeborn problem med begreppet:

”Darwins ursprungliga tanke var att om en slumpmässig förändring av någon egenskap råkade leda till att en organism fick större möjlighet att överleva och få avkomma, så spreds denna egenskap i populationen genom det naturliga urvalet. Organismen hade ökat sin ’lämplighet’ och evolutionens devis ’survival of the fittest’ var myntad. I sin mest triviala form är detta dock en tautologi, d.v.s. ett påstående som är sant genom sin egen definition och således meningslöst. Vem överlever? Den bäst lämpade! Hur definieras ’bäst lämpad’? Den som bäst överlever! Vad man sagt är alltså att den som överlever den överlever, vilket är mycket svårt att inte hålla med om.”

Gärdeborn glider här ifrån det väl belagda naturliga urvalet till uttrycket ”survival of the fittest”, en formulering han tydligen tar som en grundläggande evolutionär princip. Det är det inte – det är en dålig metafor. Det handlar ju inte om överlevnad här (alla dör ändå till slut) utan om differentiell reproduktion. Visserligen använde Darwin själv uttrycket ibland, men det myntades av filosofen Herbert Spencer. Kreationister försöker inte sällan blanda bort korten genom att ondgöra sig över ”survival of the fittest” i stället för att diskutera det saken gäller – naturligt urval. Och varför inte? Retoriska finter kan fungera bra om man har tillräckligt okunniga åhörare.

Men vad verkar då det naturliga urvalet på, individer eller något annat? Det är en mycket bra fråga, och något som sysselsätter dagens evolutionsbiologer. Den sysselsätter även Anders Gärdeborn:

”Om man observerar en modifierad egenskap som ändrar (ökar eller minskar) individens möjlighet till att få avkomma, talar man därför om ett naturligt urval (25). Då detta inte är tydligt, eller till och med motsägs av data, kan man byta nivå på det naturliga urvalet antingen uppåt eller nedåt (27). Man kan tala om att det är gener som väljs ut vilket föranlett begreppet ’den själviska genen’. Eller så flyttar man upp urvalet på gruppnivå, vilket vi redan sett är ett sätt att förklara t.ex. altruism. Ursprungligen var det naturliga urvalet tänkt att ligga på individnivå, eftersom det är individer som överlever och förökar sig. Det finns därför inget naturligt med att lägga det på andra nivåer. Dessa modifieringar av det naturliga urvalet är dock nödvändiga för att förklara vissa observationer, och därför tvekar man inte att ta till dem.”

Här talar Gärdeborn om att man kan ”byta nivå på det naturliga urvalet antingen uppåt eller nedåt”, och menar tydligen att det skulle finnas alternativa förklaringar på olika nivåer. Men det är just den gencentrerade synen på urvalet som gör att man kan förklara altruism, alltså vad Gärdeborn kallar effekter på gruppnivå; det är alltså inte så att man ger olika förklaringar på olika nivåer, tvärtom. Nyckelbegreppet här är inklusiv fitness.

Gärdeborn tycks fortfarande ha svårt att acceptera att vetenskapliga teorier hela tiden byggs ut och modifieras. Han säger att ”modifieringar av det naturliga urvalet är dock nödvändiga för att förklara vissa observationer”, och då ”tvekar man inte att ta till” nya förklaringar, något han tydligen ser som otillåtet. Varför skulle det vara så? Om inte ren individselektion verkar fungera i det här fallet, får man försöka finna bättre förklaringar – det är ju så här all forskning går till! Vetenskapens dynamik ligger just i att man ständigt utvecklar sina teorier så att de kan förklara verkligheten allt bättre.

Ytterligare aspekter på naturligt urval ger Gärdeborn bekymmer:

”Om en förändrad egenskap bevaras, och man kan hitta orsaken till den förbättrade överlevnaden, beror det på ’selektiv evolution’ (26). Om en förändrad egenskap bevaras, och man inte kan hitta orsaken till den förbättrade överlevnaden, beror det på ’neutral evolution’ (30). På motsvarande sätt förklaras en liten genetisk variation mellan individer med selektiv evolution (31) (eftersom det naturliga urvalet plockar bort ofördelaktiga genvarianter), och en stor genetisk variation med neutral evolution (32) (eftersom neutrala mutationer är resistenta mot det naturliga urvalet).”

Men var skulle problemet ligga? Att genvarianter kan breda ut sig i en population antingen genom naturligt urval eller också genom neutral evolution? Det kan visserligen vara svårt att i praktiken avgöra om en viss egenskap spridit sig på det ena eller andra sättet, men båda dessa mekanismer är väl studerade både teoretiskt och experimentellt. De utgår båda två ifrån evolutionsteorins grundelement, så det rör sig inte om några lösa påhitt – inte här heller.

[Ursprungligen publicerad på http://biologg.wordpress.com.]