Mikro- och makroevolution

av Lars Johan Erkell

Många kreationister accepterar evolutionen i en begränsad bemärkelse, som att det uppstår varianter av arter, och kanske även nya arter. Man kallar detta för mikroevolution. Däremot menar man att evolution av större grupper, makroevolution, inte har ägt rum. Men varför inte egentligen?

Begreppen mikroevolution och makroevolution används också av biologer, vanligtvis för att beteckna småskalig evolution (bildning av varianter inom arter) till skillnad mot mer storskaliga förändringar, som bildning av arter eller större grupper. Man frågar sig då om processerna har samma orsaker, eller om makroevolutionen skulle kräva ytterligare förklaringar, exempelvis miljökatastrofer eller radikala omstruktureringar av genomet. Det finns en pågående (om än inte så omfattande) debatt om detta, liksom om exakt var gränsen mellan mikro- och makroevolution skulle gå. Vad man däremot är överens om är att båda nivåerna av evolution ryms helt inom evolutionsteorins ramar.

Kreationister lägger dock in en helt annan betydelse i begreppen; mikroevolution är direkt iakttagbar, medan makroevolution, menar man, kräver bildning av nya organ och strukturer och därför skulle vara omöjlig. Dessutom skulle den inte gå att observera direkt.

Emellertid har man faktiskt kunna iaktta makroevolution [1]. Ett exempel är grönalgen Chlorella, som plötsligt övergick från att vara encellig till att bli flercellig [2]. Skillnaden är så stor att den flercelliga formen enligt gängse systematik placerades i en annan familj.

***

Anders Gärdeborn förklarar med stor emfas att makroevolution är en omöjlighet, men han diskuterar knappast varför det skulle vara så. Det enda argument han egentligen tar upp är att makroevolution skulle kräva en informationsökning. Han skriver på s. 188:

”Vi har också sett att ingen någonsin har observerat en mutation som ökat informationsinnehållet i den genetiska koden. Detta är starka indicier för att mikroevolutionen – variationen – är planerad av Skaparen, medan makroevolutionen – som kräver tillförsel av information – inte är annat än en darwinistisk illusion.”

Och vidare på s. 190:

”Mikroevolutionen kan gå så långt att biologerna kallar resultatet för en ny art. Däremot får inte nya arter inom en viss grundtyp nya strukturer, organ eller funktioner. [...] Om nya organ eller kroppsarkitekturer skall bildas så krävs en genetisk informationsökning. Och eftersom ingen observerat en sådan har heller ingen observerat makroevolution.”

Det här var ett egendomligt argument. Som vi har diskuterat tidigare har ingen kunnat vare sig definiera eller mäta den information Gärdeborn talar om. Ändå baserar han hela sitt resonemang på denna omätbara kvantitet. Men hur kan han veta att en ny kroppsarkitektur kräver en ”informationsökning” om han inte kan mäta eller ens uppskatta informationen?

Förmodligen utgår han från att genomet är en sorts ritning, och att varje organ kräver en viss informationsmängd för sin del av ritningen. Tanken är logisk, men är den korrekt? Lungfiskar och salamandrar kan ha 30 gånger mer DNA i sina celler än vad människan har; betyder det att de är 30 gånger mer komplexa? Knappast. Människan har ca 21 800 proteinkodande gener i sitt genom, lika mycket som den primitiva lansettfisken, men betydligt mindre än vattenloppan Daphnia pulex eller den lilla blomman backtrav (Arabidopsis thaliana), som båda har över 30 000 gener [3]. Det är svårt att se något samband mellan genantal och komplexitet här. Det är tydligt att den förmåga att generera komplexa strukturer som vi tillskriver genomet inte går att fånga i enkla mått, som mängden DNA eller antalet proteinkodande gener. Inte heller i odefinierade informationsbegrepp.

Här är det lätt att se faran med ett alltför naivt ingenjörstänkande, något vi diskuterade i de två föregående inläggen. Tänker man sig att levande varelser är någon sorts designade maskiner kommer man lätt in på fel spår. Så det är bara att konstatera att Anders Gärdeborn inte har något hållbart argument mot storskalig evolution, bara tomma ord.

***

Men även om argumentet inte håller kan man ändå fundera över hur världen kunde sett ut om den uppfyllts av skapade grundtyper. Till att börja med borde det vara lätt att skilja grundtyperna från varandra – de skulle ju inte vara besläktade. Emellertid finns det ingen fungerande systematik som baserar sig på skapade ”slag”, som vi sett tidigare. Ingen vet vilka grundtyperna skulle vara. Gärdeborn tar dock upp saken på s. 186–191:

”För den som är intresserad av biologisk klassificering, taxonomi, ligger ett skapat slag någonstans på nivåerna släkte eller familj, olika för olika djur.” (s. 186)

”Reglerna för korsning är att om två arter går att korsa med varandra, måste de tillhöra samma grundtyp eftersom Gud satt biologiska hinder för olika grundtyper att korsa sig med varandra. Om däremot två arter inte kan korsas, behöver de inte tillhöra olika grundtyper eftersom variationen inom grundtypen kan ha gått så långt att arterna inte längre är genetiskt kompatibla.” (s. 187)

Detta var, med förlov sagt, en bra suddig definition. Men i bild 20 på s. 66 ges exempel på olika grundtyper, och vi ser bland annat en grupp som innefattar olika valar. Man känner igen knölval och späckhuggare, så det är tydligt att gruppen omfattar hela ordningen valar, alltså en nivå som är överordnad släkte och familj. Det är alldeles uppenbart att de ”skapade slagen” är omöjliga att definiera på ett begripligt sätt. Och då har vi inte rätt att utgå ifrån att de finns.

Om nu de olika grundtyperna vore resultatet av separata skapelseakter kunde man vänta sig att Skaparen hade använt unika konstruktioner i de olika grupperna, konstruktioner som vore anpassade för just deras behov. Skaparen hade inte behövt vrida och vända på samma konstruktioner (extremitetsskelettet, DNA o.s.v.) utan kunnat göra optimala lösningar för varje grupp. Ändå är det samma ”konstruktionselement” vi ser, helt konsekvent dessutom. Varför det? Givetvis kan man hävda att Skaparen är helt fri att göra så här, och då understryker man ytterligare att skapelsehypotesen inte är falsifierbar. Men hur kommer det sig då att Skaparen valde att skapa livet så att det i minsta detalj ser ut som om det vore resultatet av en evolutionär process?

Noter

[1] Allen MacNeill ger flera exempel på sin blogg The Evolution List (se inlägget från den 17/2).

Arthur Hunt har ytterligare exempel på bloggen Panda’s Thumb: Is Macroevolution Impossible to Study I, II, III.

[2] Boraas, M.E. et al. (1998): Phagotrophy by flagellate selects for colonial prey: A possible origin of multicellularity. Evolutionary Ecology. 12, 153–164

[3] Människa, lansettfisk, vattenloppa och backtrav.

Läs- och länktips

Douglas Theobalds omfattande 29+ Evidences for Macroevolution.

John Wilkins reder ut begreppen i sitt inlägg Macroevolution. Its Definition, Philosophy and History.

[Ursprungligen publicerad på http://biologg.wordpress.com.]