Människans evolution (I)

av Lars Johan Erkell

En av de saker som gjort evolutionsteorin så förargelseväckande genom tiderna är att den säger att vi människor skulle ha utvecklats från apliknande förfäder. Ingen kreationist kan acceptera detta, och inte heller Anders Gärdeborn, som på sidan 211 skriver: ”Få myter är lika väletablerade som den att vi har ett gemensamt ursprung med aporna”.

Människan har gärna velat se sig som skapelsens krona, skild från andra djur, och ställd över dem. Likheterna mellan människor och apor är dock så stora och så omöjliga att blunda för, att den religiöse och skapelsetroende Carl von Linné lade in människan tillsammans med aporna i gruppen Anthropomorpha (senare ordningen Primates) i sitt Systema Naturae år 1735. Det slutliga fallet från piedestalen skedde 1859 då Charles Darwin lade fram sin evolutionsteori, som bland annat innebar att vi faktiskt skulle ha evolverats från apor. Darwin tänkte sig att en gradvis utveckling skulle ha ägt rum i Afrika, detta eftersom de mest människoliknande aporna fanns där. Han hade inga fossilfynd att stödja sig på, men historien har givit honom rätt; vi har nu ett stort fossilt material, och det visar tydligt att vår vagga stått i Afrika.

***

Vad som kanske främst skiljer oss människor från andra djur är vår mentala kapacitet och vår stora hjärna. Om vi ser på hur kranievolymen utvecklats genom tiderna ser vi en kontinuerlig utveckling utan tydliga språng (figur 1).



Figur1: Kranievolymens förändring med tiden hos homininer.


Anders Gärdeborn skriver på s. 212:

”I verkligheten finns inga fossila sekvenser mellan människan och hennes förmodade evolutionära föregångare. Däremot finns en väsentlig variation inom gruppen människor samt inom olika grupper av apor.”

Som man ser av figur 1 och 2 finns det en tydlig sekvens av föregångare: Australopithecus afarensis, Australopithecus africanus, Homo habilis, Homo erectus, Homo heidelbergensis och Homo neanderthalensis för att nämna de viktigaste.



Figur 2: Tidslinje för homininernas evolution.


Fynden tillåter oss inte att säga precis hur de olika arterna skulle evolverats ur varandra, men det är helt klart att vi ser ett antal besläktade former som med tiden uppvisar allt mer människoliknande drag. Vi ser det inte bara i skallvolymens tillväxt, utan också i utvecklingen av den upprätta gången och i skelettets proportioner.

***

Anders Gärdeborn vill däremot dra en skarp linje mellan apor och människor, och han drar den någonstans mellan Australopithecus och Homo erectus. Han verkar anse att den upprätta gången är en avgörande skillnad.

Det mest kända fyndet av en Australopithecus är nog ”Lucy”, ett 3,2 miljoner år gammalt och till 40 % komplett skelett som hittades av paleontologen Donald Johanson år 1974. Fyndet fick stjärnstatus, inte minst för att det visade på att Lucy gick upprätt, som en människa. Gärdeborn tvivlar dock på detta, och skriver på s. 220:

”En av de egenskaper hos Lucy som gjorde att hon betraktades som upprättgående var knäledens utseende. Lucys upptäckare har dock senare medgett att han hittade knäleden ett par kilometer bort och i ett annat lager än resten av skelettet.”

På motstående sida, 221, finns ett fotografi av Lucys skelett, och man ser att skelettet saknar knäleder. Vänster lårben och höger skenben finns, men ingen komplett led. Så vad handlar det här om? Det är en skröna som i många år valsat runt i kreationistlitteraturen [1]. Man har rört ihop fyndet av Lucy med ett fynd av en komplett knäled (AL 129-1) som Donald Johanson gjorde på en plats i närheten, året innan Lucy hittades [2]. Johanson har självklart aldrig påstått att de båda fynden skulle ha tillhört samma individ, så att han skulle ha ”medgett att han hittade knäleden ett par kilometer bort” och fogat ihop det med Lucys skelett är ett rent påhitt. Och dessutom att anklaga honom för bedrägeri. Vi läser vidare på s. 222:

”Då argumenten för att hon skulle haft tvåfotsgång (knäleden, fotspåren, fotvalvet) alla visat sig vara svaga, finns egentligen ingenting som hotar hennes apstatus.”

Nu är det inte bara knäledens utseende som gör att man anser att Australopithecus gick upprätt, bäckenet visar också tydligt på detta, liksom det faktum att skallens nackhål sitter på undersidan, precis som hos en människa. Vidare är foten tydligt anpassad för upprätt gång, även om den inte helt ser ut som en människas. Alldeles nyligen gjordes ytterligare ett fynd av ett fotben som belägger den upprätta gången ännu tydligare [3].

Nyligen beskrevs också en ny fossil hominin, Ardipithecus ramidus, 4,4 miljoner år gammal och alltså tydligt äldre än Australopithecus. Ardipithecus visar också viss anpassning till upprätt gång även om detta inte är lika tydligt som för Australopithecus. Den upprätta gången visar sig alltså vara äldre än man tidigare trott. Nej, Anders Gärdeborn får allt acceptera att Lucy och hennes släktingar gick på två ben. Det här, och andra ”mänskliga” drag, är dock något som man värjer sig kraftigt mot i kreationistlitteraturen [4].

***

På andra sidan skiljelinjen mellan apa och människa ser Anders Gärdeborn Homo erectus, som han vill räkna som ”hundraprocentig människa” och som tillhörande ”grundtypen människa” (Bild 84, s. 215). Vi läser på samma sida:

”En modern människa har en hjärnvolym på mellan 700 cm3 och 2 200 cm3, med ett medelvärde på 1 350 cm3. De Homo erectus man hittat varierar mellan 727 cm3 och 1 251 cm3, med ett medelvärde på 973 cm3. Det innebär att visserligen hade Homo erectus mindre medelvolym på sin hjärna men alla hittills funna fynd av Homo erectus ryms inom den normala variationen hos moderna människor.”

Frågan är vad som är ”normal variation”. Att normala människor skulle ha så liten hjärnvolym som 700 cm3 går inte att belägga; allt under 900 cm3 är att betrakta som extremt ovanligt [5]. Hjärnvolymen hos Homo erectus ryms alltså inte inom människans ”normala variation” som Gärdeborn påstår. Men även om det nu hade varit så, hade det inte betytt att en Homo erectus hade varit en särskilt normal människa. Den genomsnittliga skallvolymen var 72 % av människans, och andra anatomiska drag (som det mycket kraftiga käkpartiet och den starkt sluttande pannan) hade gjort att vi omedelbart reagerat om vi träffat någon erectus på gatan. Visst finns det även i dag människor med kraftigt käkparti och något sluttande panna, men inte i den grad som Homo erectus hade. Man kan verkligen fråga sig om Homo erectus var en ”hundraprocentig människa” (vad det nu skulle betyda); skillnaderna är så tydliga att det rimligtvis rör sig om en separat art. Däremot passar erectus alldeles utmärkt in i ett mönster av evolutionära föregångare, och som en medlem i släktet Homo.

Noter

[1] Historien berättas också på s. 68 i Mats Moléns Vårt Ursprung (XP Media, 2000), liksom på s. 72 i Kjell Ulanders uppsats Piltdownbluffen – mera ett symtom än ett unikum, som ingår i antologin En bok om vetenskap, evolution, skapelse, gudstro (XP Media, 2002).

[2] http://www.talkorigins.org/faqs/knee-joint.html

[3] Ward, C. et al. (2011): Complete Fourth Metatarsal and Arches in the Foot of Australopithecus afarensis. Science 331, 750–753

[4] http://www.talkorigins.org/faqs/homs/a_piths.html

[5] http://www.talkorigins.org/faqs/homs/a_brains.html

Läs- och länktips

En både lättläst och vackert illustrerad bok som livligt kan rekommenderas är:

Zimmer, C. (2005): Smithsonian Intimate Guide to Human Origins. Smithsonian Books

TalkOrigins har en faktaspäckad sida om fossila homininer.

Wikipedia har en sida med många referenser och länkar.

[Ursprungligen publicerad på http://biologg.wordpress.com.]