Hur kan man spåra design?

av Lars Johan Erkell

Ett av argumenten för Intelligent Design (ID) är att man så tydligt kan se design i naturen. Varför krångla till det med onödig vetenskap, hör man ibland, det syns ju att allt är skapat. Nu är det nog inte så enkelt. I förra inlägget konstaterade vi att den design vi tycker oss se i naturen svårligen kan vara gjord av en Skapare med gudomliga egenskaper. Denna gång ska vi ställa oss frågan om vi över huvud taget har möjligheter att kunna se en gudomlig design.

Man hör ofta ID-förespråkare säga att man inte yttrar sig om designerns identitet eller natur, man säger att man bara identifierar design. Men i vad ser man denna design? En definition av ID man ser på många ställen är:

”The theory of intelligent design holds that certain features of the universe and of living things are best explained by an intelligent cause, not an undirected process such as natural selection.”

Designern har alltså designat hela universum, inte bara livet på jorden (varför inte bara skriva Gud, förresten?). En sådan designer/skapare måste ha ett väsen av den digniteten att jag som människa inte ens kan hoppas på att börja förstå det – jag med min begränsade hjärna. Eftersom skaparens intelligens måste överstiga min egen så ofattbart mycket, kan jag rimligtvis inte förstå hur skaparen tänker sig att en bra design ska se ut.

Konsekvensen av detta är att jag aldrig kan avgöra vad som designat och vad som inte är det. Där jag ser ändamålsenlighet kan jag tro mig förstå det, men designen kan mycket väl ha djupare aspekter som jag inte förstår. Där jag inte ser ändamålsenlighet skulle det ändå kunna finnas ändamålsenlighet; jag begriper bara inte hur.

Jag har alltså inga instrument för att kunna skilja designade strukturer från sådana som inte är det – allt skulle kunna vara designat. Designhypotesen är alltså inte falsifierbar, och därmed kan man inte kalla den vetenskaplig. Den är också oanvändbar för vetenskapligt arbete; forskning innebär ett sökande efter grundläggande lagar och samband i naturen, och den kräver att våra förklaringar följer logikens regler. Men en gudomlig designer skulle stå högt över våra ynka lagar och vår primitiva logik. Att hänvisa till en Designer skulle göra att världen i grund och botten blir obegriplig för oss.

Emellertid fungerar naturvetenskapen hyfsat bra ändå, och det gör den därför att vi i praktiken bortser från en designer. I och för sig skulle det kunna finnas en designer någonstans, men så fort vi hänvisar till en sådan tappar vi fotfästet – man kan inte bygga förklaringar på något man inte alls förstår. Det enda vi kan göra är att arbeta på som vanligt, och ignorera den designer som kanske finns.

Vi känner ju utan svårighet igen mänsklig design, och det beror givetvis på att vi som människor vet hur människor tänker och arbetar. Vill man däremot ge designförklaringar av det mer kosmiska slaget måste man göra Designern begriplig på något sätt, för att kunna förstå avsikten bakom designen. Det innebär att man krymper ner Designern till sitt eget format. Men är det egentligen teologiskt korrekt att påstå att man förstår Gud?

[Ursprungligen publicerad på http://biologg.wordpress.com.]