Fossila mellanformer

av Lars Johan Erkell

Ett klassiskt argument mot evolutionsteorin är att de fossila mellanformer man skulle vänta sig att finna i själva verket aldrig har påträffats. Som biolog blir man lika häpen varje gång man hör detta – vi har många goda exempel på sådana mellanformer. Argumentet är så egendomligt att vi ska ägna de följande tre inläggen åt det. Vi börjar med att diskutera vad en mellanform egentligen är.

Som vi såg i förra inlägget hävdar Anders Gärdeborn att djurvärlden är indelad i distinkta grupper utan mellanformer, och han menar att detta gäller även för det fossila materialet. Han skriver på sidan 78:

”Fossilen förekommer i klart urskiljbara grupper. Inom grupperna finns variation och sekvenser, men inte mellan dem. [...] Alla de fossil man påträffat [sedan Darwins tid] har gjort att grupperna blivit mer och mer tättbefolkade, medan öknarna mellan dem förblivit tomma på fossil.”

Gärdeborn fastslår alltså kategoriskt att det inte ska finnas några mellanformer – ett mycket starkt påstående. Det räcker med att man hittar en enda mellanform för att falsifiera det. Ett problem är dock att när han talar om ”grupper” tycks ordet kunna betyda ungefär vad som helst. Det kan röra sig om enstaka arter (människan), familjer (som hunddjuren) eller ordningar (som valar). Men om man inte vet vilka grupperna är, blir det förstås omöjligt att säga vilka mellanformerna skulle vara. Vi läser vidare på sidan 82:

”I ärlighetens namn skall sägas att evolutionister har kommit fram med enstaka förslag till mellanformer. [...] Det märkligaste med förslagen är just att de är enstaka. Om det skett en gradvis förändring från enkla organismer till mer utvecklade borde naturen fullständigt översvämmas av mellanformer. Allting vi hittar borde vara mellanformer.”

Här slår Gärdeborn huvudet på spiken – det mesta vi hittar är i någon mening mellanformer. Fällan är att vi brukar dela in arterna i permanenta, avgränsade grupper, ett arv från Linnés systematik. Dessa grupper finns dock inte i verkligheten; systematiken är en tankekonstruktion vi gör för att få ordning på den alldeles för stökiga naturen. Vi behöver ordning och struktur för att kunna greppa naturens enorma mångfald. I ett modernt kladistiskt perspektiv upplöses emellertid grupperna och vi får i stället en tätt förgrenad buske av arter som är mer eller mindre besläktade med varandra. Och eftersom arterna evolveras ur varandra kommer alla former som inte sitter ytterst på en kvist på sätt och vis att vara mellanformer.

***

Men om vi ändå håller oss till den traditionella systematiken och dess grupper ska det sägas att vi inte alls kan förvänta oss att naturen skulle vara ”översvämmad” av mellanformer. Fossilisering är en nyckfull och sällsynt händelse, och vissa djurgrupper återfinns inte alls som fossil. Så är det också tydligt att evolutionen kan ske med mycket varierande hastighet. Detta syns tydligt i avlagringar av så kallade mikrofossil (mikroskopiska former som radiolarer och foraminiferer) som är så talrika att man har kompletta serier över miljoner år. Under långa perioder händer inte mycket, men så kommer perioder av snabbare förändringar, ofta förknippade med artbildning [1].

Den kanske viktigaste mekanismen för artbildning anses vara allopatrisk artbildning, vilket innebär att en del av en population på något sätt kommer att isoleras från huvuddelen. Genetiska förändringar har betydligt lättare att sprida sig i en liten population än i en stor, så förändrade livsbetingelser leder till snabbare förändringar i den mindre populationen än i den större. Förändringarna kan leda till artbildning, som alltså då sker i en liten och isolerad population. Det är inte alls sagt att vi råkar hitta fossil från den här artbildningsepisoden, om det ens har bildats några.

Allt detta betyder att vi borde vänta oss färre övergångsfossil än fossil av former som levt i större populationer, mer eller mindre oförändrade under längre tid.

***

Anders Gärdeborn har klara förväntningar på hur mellanformer ska se ut, och han skriver angående ”urfågeln” Archaeopteryx på s. 82:

”Anledningen till att man upphöjt urfågeln till mellanform är alltså att den hade dessa speciella egenskaper – lång stjärt, tänder i munnen och klor på vingarna – som man normalt inte hittar hos representanter för gruppen fåglar. Det är alltså kombinationen av egenskaper och organ som ligger mellan reptiler och fåglar och inte varje organ för sig. De allra flesta hypotetiska mellanformer är en sådan kombination som råkar ligga i rätt lager i berget.”

Det är ju mycket riktigt ”kombinationen av egenskaper och organ som ligger mellan reptiler och fåglar” som gör att vi ”upphöjt urfågeln till mellanform”, plus det faktum att den tidsmässigt ligger där man kunde vänta sig att den skulle ligga. Gärdeborn antyder dock en helt annan förklaring till dessa ”hypotetiska mellanformer”: en Skapare på lekhumör har satt ihop lustiga djur och strött ut dem i avlagringarna lite på måfå [2]. Om denna hypotes vore korrekt borde vi emellertid också hitta fossil med drag som inte alls hör hemma i sammanhanget (exempelvis en Archaeopteryx med päls eller insektsantenner), och vi borde finna dem på överraskande platser i lagerföljden. Men det faktum att mellanformerna faktiskt har just de egenskaper man kan förvänta sig, och att de inte ligger i oförklarliga bergslager är stark evidens för evolutionsteorin. Vi hittar ingen skvader, vare sig levande eller fossil (figur 1).



Figur 1: Skvader


Gärdeborn fortsätter på sidan 83:

”Archaeopteryx är alltså ett fullt fungerande djur med en viss kombination av fullt fungerande organ. En bra evolutionistisk mellanform hade istället uppvisat halvutvecklade tänder, ett mellanting mellan fjäll och fjädrar och den hade varit en halvgod flygare.”

Han skriver vidare om den ”fyrbenta fisken” Ichthyostega på s. 85:

”Man finner alltså även här djur med en viss kombination av organ, där varje organ är optimalt ’anpassat’ till djurets miljö. De halvutvecklade organen uteblir fortfarande obevekligt.”

Man undrar var Gärdeborn kan ha fått detta ifrån – resonemanget är helt bakvänt. Enligt evolutionsteorin ska vi vänta oss att finna ”fullt fungerande djur med en viss kombination av fullt fungerande organ” som är väl anpassade till sin miljö. Dåligt fungerande djur med dåligt fungerande organ som inte är anpassade för sin miljö har små chanser att överleva och få avkomma. Detta hindrar inte att väl fungerande djur kan ha organ som man finner vara mer utvecklade hos andra former. Exempelvis kan en ”halvgod” flygare (som Archaeopteryx troligen var) med tiden utvecklas till en bättre flygare – en måttlig flygförmåga kan vara avgjort bättre än ingen alls. Det betyder inte att vingarna var ”halvutvecklade”; de var helt tillräckliga för Archaeopteryx.

Men vad är egentligen ”halvutvecklade organ”? Om vi dröjer kvar vid fåglarnas utveckling har man funnit fossil av olika typer av befjädrade dinosaurier som demonstrerar olika steg i fjäderns evolution [3]. En fjäder behöver inte nödvändigtvis vara lämpad för flygning, den kan ha helt andra funktioner. De tidigare typerna av fjädrar dög uppenbarligen inte som vingpennor, men de kunde fungera som värmeisolering och/eller som visuella signaler – man har funnit spår av klara färger i fossil av fjädrar från Anchiornis. Dessa fjädrar skulle visserligen kunna kallas ”halvutvecklade” men de fyllde sin funktion.

Möjligen är det Gärdeborns skapelseperspektiv som ställer till det här – han föreställer sig tydligen att Skaparen åstadkommit optimala konstruktioner [4], och att varje mellanform därför måste bli en halvdålig kompromiss. Nej, hade vi hittat den mellanform Gärdeborn tänker sig – ett illa anpassat djur med dåligt fungerande organ – hade detta snarare varit ett argument för en Skapare som roat sig med att fritt kombinera ihop olika egenskaper som han ville. Det hade kunnat ses som ett argument mot evolutionsteorin. Man vi inte hittar inga sådana mellanformer.

Gärdeborn diskuterar två exempel på klassiska mellanformer han menar inte håller måttet: Archaeopteryx och Ichthyostega. Den första är en mellanform mellan dinosaurier och fåglar, den andra mellan fiskar och amfibier. Vi återkommer till dem i närmast följande inlägg.

Noter

[1] Se kapitel 8 i:

Prothero, D.R. (2007): Evolution. What the fossils say and why it matters. Columbia University Press.

[2] Anders Gärdeborn skriver på s. 69: ”Det australiska näbbdjuret (Bild 23) är ett vattenlevande bäverliknande djur på knappt en halvmeter som visar att vår Skapare har en stor portion humor”, och vidare på s. 70: ”Självfallet står det dock vår Skapare fritt att kombinera ihop egenskaper på det sätt han finner välbehagligt.”

[3] http://en.wikipedia.org/wiki/Feather

[4] I avsnittet ”Dålig design?” (s. 139–141) hävdar Gärdeborn att olika exempel på förmodat dåliga konstruktioner i själva verket visar på en optimal design

Läs- och länktips

En bok som utförligt behandlar fossila mellanformer och som starkt kan rekommenderas är:

Prothero, D.R. (2007): Evolution. What the fossils say and why it matters. Columbia University Press.

En mycket trevlig och lättläst bok som varmt rekommenderas är:

Eklöf, J. (2009): Djurens evolution. Caracal publishing

Engelska Wikipedia har en sida om fossila mellanformer.

Se även Wikipedias lista med fossila mellanformer.

[Ursprungligen publicerad på http://biologg.wordpress.com.]