Evolutionsteorin och moralen

av Lars Johan Erkell

Ett tema som ständigt dyker upp i kreationistdebatten är att evolutionsteorin skulle ha hemska etiska konsekvenser, och att den därför skulle vara en farlig teori. Anders Gärdeborn tar upp temat, men han gör det på ett betydligt mer nyanserat sätt än många andra kreationister, något man får hålla honom räkning för. Ändå innehåller diskussionen så många missuppfattningar att det finns en del att kommentera.

Anders Gärdeborn inleder sin bok med att diskutera frågan ”är skapelsetro viktig?”, och han kommer inte förvånande fram till att den verkligen är mycket viktig. Han ger tre skäl, och vi ska här diskutera det sista av dem (s. 16):

”För det tredje kan utvecklingsläran leda till en del otäcka etiska konsekvenser.”

Här gör Gärdeborn det naturalistiska misstaget, en alltför vanlig logisk blunder. Han menar uppenbarligen att man kan dra etiska slutsatser från en teori som beskriver naturen – att man kan gå från ett är till ett bör. Men evolutionsteorin talar inte om för oss hur vi bör handla. Om vi exempelvis kan konstatera att det råder en brutal konkurrens i naturen betyder detta inte att det också måste råda en brutal konkurrens i samhället. För övrigt finner man inte bara konkurrens i naturen, det finns också gott om exempel på samarbete och altruism. Under historiens gång har också såväl krigshetsare som fredsaktivister åberopat evolutionsteorin till stöd för sina uppfattningar. Vi kan därför helt fritt bestämma oss för att inrätta samhället så att vi tar hand om varandra, med eller utan tanke på vad vi ser i naturen. Emellertid visar det sig längre fram i boken att Gärdeborn faktiskt är medveten om detta ... eller också inte. På sidan 32 läser vi:

”En vetenskapsteori kan uttala sig om hur saker är, men inte om hur de borde vara. Ändå har många evolutionister svårt att vara konsekventa då man pekar på bristen i en ursprungsteori som inte kan förklara för oss så viktiga saker som kärlekens ursprung, varför man bör vara rättvis, varför man inte bör belöna gott med ont, och varför man inte får slå ihjäl varandra.”

Är det någon som har svårt att vara konsekvent är det väl Anders Gärdeborn. Först säger han att en ”vetenskapsteori” inte kan tala om hur det ”borde vara”, i nästa mening säger han att det är en brist hos evolutionsteorin att den inte kan motivera etiska principer. Evolutionsteorin kan givetvis inte ge oss några etiska principer, däremot kan den yttra sig om hur våra etiska principer skulle kunna ha evolverat. Men åter till sidan 16:

”Enligt denna lära [evolutionsteorin] befinner sig ju allt liv på olika utvecklingsnivåer allt från bakterien till människan. Naturligtvis är det då osannolikt att alla människor hunnit exakt lika långt i utvecklingen. Den logiska konsekvensen blir då att vissa människor befinner sig närmare apans och människans gemensamma förfader än andra. Rasismen står om hörnet.”

Att läsa detta är som att lyssna till en röst från 1800-talet. Tanken att livsformerna kan ordnas i ”lägre” och ”högre” utvecklingsnivåer går tillbaka på urgamla föreställningar om en livets stege, scala naturae, som leder från jorden upp till himlen. Dagens biologer har sedan länge lämnat det tänkandet – vi har svårt att se att det finns något ”högre” eller ”lägre” i evolutionen. Evolutionen har inte heller någon bestämd riktning, den är en anpassning till de förhållanden som råder för ögonblicket.

Tanken att olika grupper av människor utvecklats olika långt på sin väg ”upp” från apstadiet är också den typisk för 1800-talet, och befinner sig sedan länge på historiens sophög. I dag vet vi att vi människor är genetiskt extremt lika varandra, och att variationen finns inom populationer snarare än mellan dem. Det är också omöjligt att särskilja tydliga ”raser” (redan Darwin påpekade detta), och lika omöjligt att ordna människor i någon sorts utvecklingsskala. Evolutionsbiologin är i själva verket ett utmärkt botemedel mot rasism, tvärtom mot vad Gärdeborn tycks tro.

Denna missriktade syn på evolutionsbiologin som en samhällsteori ger dock Gärdeborn stora bekymmer, eftersom han inte kan härleda etik och människovärde ur evolutionsteorin. Men dessa bekymmer är obefogade, eftersom man som sagt inte kan dra etiska slutsatser från naturvetenskapliga teorier. Men han har fler bekymmer (s. 17):

”I så fall får två olika människor som kommit olika långt i utvecklingen ändå samma värde. Problemet med denna syn är att då tappar vi samtidigt vårt unika människovärde i förhållande till djuren.”

Bortsett från den märkliga tanken att människor som kommit olika ”långt i utvecklingen” (vilken utveckling?) inte måste ha samma människovärde, kan man undra var problemet ligger. Tappar vi verkligen vårt människovärde i förhållande till djuren? Kan det inte kännas bra att vi människor är en del av naturen, precis som allt annat levande? Kan inte den tanken rent av göra att vi tar bättre hand om andra levande varelser som finns på jorden, våra släktingar?

***

Det är inte bara människovärdet som Gärdeborn anser vara hotat av vetenskapen och evolutionsteorin; livets mening är också i fara. Han skriver på s. 31:

”I detta perspektiv blir allt tal om ett yttersta syfte med vår tillvaro meningslöst. Få människor orkar dock leva med denna nödvändiga konsekvens av naturalismen och kompenserar med temporära livsmål som status, pengar, droger eller adrenalinkickar.”

Det är svårt att förstå hur det skulle vara en ”nödvändig konsekvens av naturalismen” att livet tappar sin mening – Gärdeborn förklarar inte saken närmare. Det är antagligen så att Anders Gärdeborn helt lever genom sin kristna tro och inte kan tänka sig att vara utan den, men det är ett misstag att tro att alla måste vara som han själv. Jag har inte upptäckt att mina ”naturalistiska” kollegor skulle vara särskilt vilsna och förtvivlade, eller ovanligt begivna på droger eller adrenalinkickar – de är helt vanliga människor som lever helt vanliga liv. En del av dem är troende. Den metodologiska naturalism som tillämpas inom vetenskapen går som sagt utmärkt att kombinera med religiositet eller andlighet i olika former.

Läs- och länktips

Evolutionsteorin och moralen diskuteras ur olika aspekter i kapitlen 9, 10, 11 och i epilogen i:

Erkell; L.J. (Red.), (2009): Djuren och människan. Om den moderna biologin och dess världsbild. Studentlitteratur

Kapitelrubrikerna är:
Kap. 9: Jonsson, J.: Samarbetets biologi
Kap. 10: Uller, T.: Biologi och etik
Kap. 11: Erkell, L.J.: Survival of the fittest?

Den förträfflige John Wilkins diskuterar en evolverad moral på sin blogg Evolving Thoughts.

[Ursprungligen publicerad på http://biologg.wordpress.com.]