”Evolutionism” och ”naturalism”

av Lars Johan Erkell

I förra inlägget kunde vi se att Gärdeborns syn på förhållandet mellan vetenskap och religion skilde sig dramatiskt från den syn på frågan som både det vetenskapliga samfundet och många kristna har. Också hans syn på vetenskapsfilosofiska frågor bjuder på överraskningar, och det blir temat denna gång.

När man studerar världen gör man det alltid utifrån sina egna tankar och föreställningar, och det finns, enligt Gärdeborn, två sätt att bedriva vetenskap: man kan se världen genom antingen skapelsetroende eller evolutionistiska glasögon (figur 1, s. 19).

Man kan först undra vad termen ”evolutionism” betyder – jag har aldrig mött ordet i vetenskapliga sammanhang. På s. 19 får vi förklaringen att ”evolutionism” är ”den filosofi som antar att komplexa strukturer självgenereras ur enklare”. Senare i boken ser vi att begreppet omfattar stellär evolution (de processer som gjort att stjärnor och planeter bildats) och kemisk evolution (de kemiska processer som antas ha lett fram till de första livsformerna) likaväl som biologisk evolution (de processer som leder till förändrade egenskaper hos biologiska organismer).

Det här var en märklig filosofi – vem säger sig företräda den? I själva verket betyder teorierna för universums utveckling eller livets uppkomst mycket lite för biologens arbete; visserligen är detta högintressanta forskningsprojekt i sig, men utvecklingen i astrofysik påverkar knappast evolutionsbiologin. De komplexa strukturer som byggs upp i universum har ingen koppling till de strukturer som byggs upp vid biologisk evolution; det är något som sker via helt olika mekanismer. Så var finns den gemensamma nämnare som skulle göra det möjligt att ordna in dem under en gemensam ”filosofi”? Någon kanske svarar att det handlar om att skapa information – jag återkommer till detta i ett senare inlägg. Begreppet ”evolutionism” är hur som helst så suddigt att det inte är användbart. Låt oss därför hålla oss till biologisk evolution; då vet vi vad vi talar om, och vi slipper röra ihop biologi med astrofysik.

Vi betraktar alltså världen genom skapelsetroende eller evolutionsbiologiska glasögon. Gärdeborn förklarar att samma fakta ser olika ut genom de olika glasögonen, men att perspektiven är likvärdiga. På s. 20 skriver han:

”I verkligheten är dock båda [evolutionism och skapelsetro] ’paradigm’, dvs filosofiska plattformar på vilka forskaren kan tolka sina data, dra sina slutsatser och formulera sina teorier. De är obevisade grundantaganden som vetenskapsmannen kan göra, eller forskarens tro om man så vill. Man kan idka lika god vetenskap med skapelsetroende glasögon på näsan som med evolutionistiska.”

Men nu räcker det inte att betrakta världen genom sina glasögon, inte heller att ”tolka sina data, dra sina slutsatser och formulera sina teorier”. Forskaren måste pröva sina hypoteser, annars är risken stor att man bara bygger luftslott. Jag letar förgäves i Gärdeborns bok efter exempel på att man ställer upp skapelsehypoteser som man strängt prövar via experiment eller systematiska observationer. Så där Gärdeborn slår sig till ro, börjar forskaren sitt arbete med att formulera och pröva sina hypoteser. Skillnaden är enorm; vetenskap byggs på testade hypoteser, kreationism byggs däremot på tankar och trosföreställningar som inte utsätts för vetenskaplig prövning.

***

Låt oss fortsätta med begreppet naturalism. Det innebär enkelt uttryckt att man anser att världen går att förstå med hjälp av s.k. naturliga förklaringar, alltså med orsak-verkanssamband mellan fysiska fenomen vi tydligt kan observera. Man använder alltså inte några övernaturliga krafter i sina förklaringar. Man brukar tala om två varianter av naturalism: metodologisk naturalism och metafysisk naturalism.

Den metodologiska naturalismen innebär att naturalismen är ett antagande; man antar att det går att beskriva världen med naturvetenskaplig metod, eftersom det är detta vi har instrument att göra. Det är alltså precis det synsätt som beskrevs i förra inlägget i serien. Om det finns några övernaturliga krafter eller inte kan vi inte veta, så det uttalar vi oss inte om. Detta är den inställning det stora flertalet naturvetare har – jag själv också.

Den metafysiska naturalismen (även kallad filosofisk eller ontologisk naturalism) innebär däremot att naturalismen är en utgångspunkt; man utgår från att det inte existerar några övernaturliga krafter. Den här positionen är ovanlig, förmodligen av det skälet att den är svår att försvara. Hur vet man att det inte finns saker man inte känner till? Jag har själv aldrig träffat någon kollega som företrätt den här åsikten.

Som man ser är dessa två typer av naturalism mycket olika, speciellt vad gäller förhållandet mellan religion och vetenskap. Den ena positionen bortser från religionen i det vetenskapliga arbetet men kan i princip acceptera den, den andra förkastar religionen på principiella grunder. Emellertid gör Gärdeborn inte någon skillnad mellan dessa; för honom finns bara naturalism. På s. 25–26 läser vi:

”Vetenskapen är menad som ett förutsättningslöst sökande efter sanning. Sätter man naturalismens bojor på den blir den slav under dogmen att ingenting existerar utanför dess eget verksamhetsområde. Den naturalistiske vetenskapsmannen utesluter a priori möjligheten till en högre makt bakom skapelsen.”

Det är tydligt att han med ”naturalism” menar metafysisk naturalism. Alternativet till naturalism är enligt Gärdeborn ”vetenskap”, men det är lite oklart vad han menar här. Det framgår dock att denna vetenskap låter sig förenas med den bibliska uppenbarelsen. I figurerna 3 och 4 på s. 25 och 26 är det tydligt att Gärdeborn menar att vetenskapen behöver ett inflöde från den andliga verkligheten för att kunna fungera på rätt sätt. Han utesluter därmed en vetenskap som grundar sig på den metodologiska naturalismen, som ju inte använder religiösa förklaringsmodeller även om den inte utesluter religionen som sådan.

Man undrar vad det är för slags religiös vetenskap Gärdeborn egentligen tänker på – jag känner inte till någon intressant upptäckt eller något framgångsrikt naturvetenskapligt forskningsprogram som grundar sig på religiösa eller andliga tankar. Det projektet havererade redan på medeltiden. Inte förrän naturvetenskapen började frigöra sig från religionens inflytande under renässansen fick den luft under vingarna.

Det verkar som om det i Gärdeborns värld fanns två typer av vetenskap: en religiöst grundad vetenskap, och en ateistisk vetenskap som förnekar all religion. Detta är ett dubbelt misstag – jag kan inte se att någon av dessa existerar i verkligheten. Vad Gärdeborn missar är den naturvetenskap som faktiskt bedrivs på universitet och i forskningsinstitut världen över. Den stöder sig inte på religionen men utesluter den inte heller. Det är svårt att begripa att naturvetaren Gärdeborn kan undgå att se den forskningstradition som ligger till grund för modern naturvetenskaplig forskning – själv har jag aldrig mött något annat. Men eftersom han inte ser det uppenbara, ger han en helt verklighetsfrämmande bild av vad forskning innebär.

Läs- och länktips

Prästen och fysikern Sara Blom diskuterar förhållandet mellan religion och vetenskap i en färsk artikel i tidningen Dagen.

Förhållandet mellan vetenskap och religion diskuteras från en naturvetenskaplig synvinkel i kapitel 1 och 2 i:

Erkell; L.J. (Red.), (2009): Djuren och människan. Om den moderna biologin och dess världsbild. Studentlitteratur

Ett antal läsvärda essäer om sambandet mellan religion och vetenskap återfinns i:

Klein, H., Edman, S. (Red.), (2009): Darwin och vår Herre. Verbum

Särskilt rekommenderas bidragen från de tre medverkande teologerna, Antje Jackelén, Sara Blom och K G Hammar. Roland Poirier Martinssons kapitel om intelligent design kan dessvärre inte rekommenderas.

[Ursprungligen publicerad på http://biologg.wordpress.com.]