Jordens ålder

Innehåll

1. Hur bildades jorden? (Wikipedia)

2. Vilken ålder har jorden? (Talk Origins / EvoWiki)

3. Är radiometriska metoder otillförlitliga? (Talk Origins / EvoWiki)

4. Är C14-metoden otillförlitlig? (Talk Origins / EvoWiki)

5. Är modellåldrar otillförlitliga? (Talk Origins / EvoWiki)

6. Är bergarter och mineral inte slutna system? (Talk Origins / EvoWiki)

7. Varierar radioaktiva sönderfallskonstanter? (Talk Origins / EvoWiki)

8. Tyder jordens avsvalning på en ung jord? (Talk Origins / EvoWiki)

9. Tyder det högra trycket i oljekällorna på en ung jord? (Talk Origins / EvoWiki)

10. Tyder förekomsten av kortperiodiska kometer på en ung jord? (Talk Origins / EvoWiki)

11. Tyder jordens låga magnetfältstyrka på en ung jord? (Talk Origins / EvoWiki)

12. Tyder atmosfärens låga heliumhalt på en ung jord? (Talk Origins / EvoWiki)

13. Tyder havens låga salthalt på en ung jord? (Talk Origins / EvoWiki)

14. Tyder tjockleken på månens kosmiska dammlager på en ung jord? (Talk Origins / EvoWiki)

15. Tyder den nuvarande befolkningsmängden på en ung jord? (Talk Origins / EvoWiki)

16. Är uniformism ett grundlöst antagande? (Talk Origins / EvoWiki)

17. Dateras fossillagren utifrån antagandet att evolutionen ägt rum? (Talk Origins / EvoWiki)

18. Är de geologiska krafterna okända? (Talk Origins / EvoWiki)

19. Ligger de geologiska lagren i fel ordning? (Talk Origins / EvoWiki)

Bredvidläsning


1. Hur bildades jorden?

Genesis.nu: ”Naturligtvis tror vi inte att själva jorden (och solsystemet i sin helhet) bildades så som evolutionister hävda (från en roterande stoft, och gasmoln, det finns ju inga riktiga indicier för detta och en hel del saker som ifrågasätter hela idén).

Svar: Planeter uppkommer i samband med att solen (stjärnan) de kretsar kring bildas (figur 1). En sol bildas när jättelika instabila gas och stoftmoln drar sig samman och komprimeras av sin egen gravitation. Sammandragningen fortsätter tills trycket och temperaturen ökar så mycket att kärnreaktioner (fusion) startas och solen tänds. Allt material i gasmolnet komprimeras emellertid inte till en sol och längre ut från centrum i det blivande solsystemet genomgår andra delar av gas och stoftmolnet liknande koncentreringar av materia, fast i mindre skala. Dessa lokala koncentrationer av materia komprimeras och bildar protoplaneter. Protoplaneterna fortsätter att dra in material i deras närhet och ger slutligen upphov till färdiga planeter. Avslutningsvis blåser solvinden, som uppstått av den nytända stjärnan, bort kvarvarande gas från solsystemets inre delar. Ett solsystem har fötts!

   
Figur 1: Ett solsystem föds.


2. Vilken ålder har jorden?

Genesis.nu: ”Min personliga uppfattning är att jorden är ung, i storleksordningen tiotusen år.

Svar: Vetenskapliga observationer inom bl.a. geologi, biologi, astronomi och arkeologi ger entydiga och överväldigande bevis för en gammal jord (tabell 1). Den rimligaste tolkningen av alla sammantagna observationer är att jorden är ca 4,5 miljarder år gammal.

  Tabell 1: Minimiålder för jorden.
Observation
Minimiålder för jorden / (år)
Dendrokronologi (serier av årsringar i träd) > 10 000
Lager i borrkärnor från glaciärer
> 100 000
Sedimentlager
> 1 miljon
Lössjord i Kina
7,2 miljoner
Inga radionuklider med en halveringstid
< 80 miljoner år finns på jorden
> 80 miljoner
Radiometrisk datering av Sveriges fjällkedja
400 miljoner
Radiometrisk datering av Sveriges berggrund
1-2 miljarder
Radiometrisk datering av de äldsta bergarterna på jorden
(i norra Kanada och västra Grönland)
4 miljarder
Radiometrisk datering av de äldsta bergarterna på månen
4,4 miljarder
(månens ålder)
Radiometrisk datering av meteoriter
(som anses bildade samtidigt med jorden och solsystemet)
4,5 miljarder
Seismisk soldata
4,66 miljarder år
(solens ålder)


3. Är radiometriska metoder otillförlitliga?

Genesis.nu: ”Otillförlitligheten visar sig också i att de radioktiva metoderna ofta ger orimliga, inkonsekventa eller varandra uteslutande resultat.

Svar: Inom geologin används naturligt förekommande radioaktiva ämnen i mineral och bergarter till att bestämma åldern på dessa. Genom att mäta proportionerna mellan en moderisotop och dess dotterprodukt kan man räkna ut åldern på mineralet eller bergarten ifråga, förutsatt att halveringstiden för det radioaktiva ämnet är känd. Oberoende kontroller av dateringen kan dels göras genom att samma mineral åldersbestäms med flera olika isotoper, dels genom att jämföra med åldersbestämningar från olika icke-radiometriska metoder, t.ex. stratigrafi, dendrokronologi, lager i borrkärnor från glaciärer, sedimentlager, kontinentalrörelser, den astronomiska Milankovitch-cykeln samt luminiscencemätningar. Med dessa olika metoder har den geologiska dateringen blivit oberoende verifierad över tidsrymder på åtminstone några tiotal miljoner år.


4. Är C14-metoden otillförlitlig?

Genesis.nu: ”C14-metoden fungerar alldeles utmärkt om man kan vara säker på en sak: nämligen att förhållandet mellan C12 och C14 alltid har varit densamma. Kan vi vara det? Nej, tyvärr inte!”

Svar:
C14-metoden bygger på att luftens koldioxid innehåller en konstant mängd av den radioaktiva isotopen C14. Direkt genom fotosyntesen eller indirekt via näringskedjorna införlivas den med det övriga kolet i växter och djur. Halten förblir konstant i organismen så länge den lever eftersom C14 tas upp och sönderfaller i samma takt. Då organismen dör tas isotopen inte längre upp utan sönderfaller bara. Sönderfallshastigheten för C14 är känd och ger en halveringstid av 5 730 år. Mätning av halten ger därför en datering i år. På grund av variationer i atmosfärens C14-halt måste man dock kalibrera sitt instrument för att erhålla säkra dateringar (något man måste göra med de flesta instrument, figur 2). Det är därför nödvändigt att analysera C14-innehållet i föremål som redan har daterats med andra oberoende metoder, t.ex. dendrokronologi (> 10 000 år), uran-torium-isokrondatering av koraller (> 30 000 år) och glaciala sedimentlager (> 45 000 år) samt lager i djuphavsborrkärnor (50 000 år). Efter ca 50 000 år är emellertid mängden av isotopen så låg i proverna att åldersbestämningen blir alltför osäker.

    
Figur 2: För att erhålla säkra dateringar med C14-metoden måste man kalibrera sitt instrument. Den blå grafen (icke-kalibrerad) antar att andelen C14 i luften varit konstant under de senaste 7 000 åren, medan den röda grafen är kalibrerad med dendrokronologi. För prover yngre än 1 000 f.v.t. räcker det med den icke-kalibrerade metoden, medan den mer noggranna metoden bör användas för äldre prover.


5. Är modellåldrar otillförlitliga?

Genesis.nu: ”Alla de radiometriska metoderna förutsätter t.ex. tre saker som de inte kan bevisa. De är kända startmängder av de ingående ämnena, slutna system (eller åtminstone känt utbyte med omgivningen) samt konstanta sönderfallshastigheter.”

Svar: Vid bestämning av åldrar med olika isotopsystem skiljer man på modellåldrar och isokronåldrar. Modellåldrar är baserade på analys av ett enda prov, t.ex. en meteorit, vars sammansättning jämförs med en antagen initial sammansättning. Modellåldern bestäms därefter ur ett diagram med isotopkvoter och svarar mot lutningen på en linje mellan den antagna ursprungssammansättningen och provets sammansättning. Att man antager en ursprungssammansättning betyder inte att modellåldrar är otillförlitliga, tvärtom finns det ett flertal metoder vars antagna initialsammansättning är mycket tillförlitlig, t.ex. kalium-argon, C14, concordia/discordia samt fissionsspårsdatering. Isokrondatering är dock en säkrare metod eftersom den är baserad på analys av flera prover och man behöver inte göra några antaganden om ursprungssammansättningen. Proverna faller efter en rät linje i diagrammet vars lutning definierar isokronåldern (figur 3).



Figur 3: Blyisotopdiagram för meteoriter (Gale et al.). Isokronåldern bestäms ur den räta linjens lutning (= 4,5 miljarder år).


6. Är bergarter och mineral inte slutna system?

Genesis.nu: ”Alla de radiometriska metoderna förutsätter t.ex. tre saker som de inte kan bevisa. De är kända startmängder av de ingående ämnena, slutna system (eller åtminstone känt utbyte med omgivningen) samt konstanta sönderfallshastigheter.”

Svar: Helt slutna system existerar inte, dock kan många bergarter och mineral approximativt betraktas som slutna. Detta verifieras av att ett flertal oberoende radiometriska dateringsmetoder ger konsekventa resultat (inom 1 %). Att ett så stort antal dateringar systematiskt skulle ha givit likartade men totalt felaktiga resultat är ytterst osannolikt. Geologer är också medvetna om att föroreningar påverkar dateringar och gör allt de kan för att minska riskerna, t.ex. genom att basera dateringar på ett flertal prover, använda isokrona metoder samt att inte mäta på vittrat berg och lösa jordar som bildats genom vittring av underliggande berggrund.


7. Varierar radioaktiva sönderfallskonstanter?

Genesis.nu: ”Alla de radiometriska metoderna förutsätter t.ex. tre saker som de inte kan bevisa. De är kända startmängder av de ingående ämnena, slutna system (eller åtminstone känt utbyte med omgivningen) samt konstanta sönderfallshastigheter.”

Svar: Att sönderfallskonstanter verkligen är konstanta stöds av ett flertal olika evidens, bl.a. bildar supernovor stora mängder radioaktiva isotoper som utsänder gammastrålning. Man har funnit att strålningens frekvens och dämpningsfaktor kan förutsägas från uppmätta radioaktiva sönderfallskonstanter. Detta har utförts för supernovor på flera miljoner och miljarder ljusårs avstånd, d.v.s. de nuvarande radioaktiva sönderfallskonstanterna skiljer sig ej signifikant från motsvarande konstanter för miljoner och miljarder år sedan. Det finns även naturliga kärnreaktorer på jorden, bl.a. Okloreaktorn. Denna reaktor var aktiv för 1,8 miljarder år sedan och från dess sönderfallsprodukter kan sönderfallskonstanternas värden för 1,8 miljarder år sedan bestämmas. Ingen signifikant skillnad med nutida konstanter har kunnat påvisats. Konstanterna kan också ”observeras” direkt i realtid, t.ex. uppvisar grundämnet lawrencium alltid en halveringstid på ca fyra timmar och sönderfaller alltid till det radioaktiva grundämnet californium, som i sin tur alltid uppvisar en halveringstid på 2,6 år.
    Det bör dock också noteras att även om vi antar att sönderfallskonstanterna har varierat under universums historia är det högst osannolikt att olika isotoper skulle ha påverkats på samma sätt då de sönderfaller via olika mekanismer. Man har kunnat visa, genom kvantmekaniska beräkningar, att även om isotoperna sönderfaller via samma mekanism skulle sönderfallskonstanterna påverkas olika mycket för olika element. Emellertid uppvisar olika radiometriska metoder konsekventa resultat, inte bara med varandra utan även med olika icke-radiometriska metoder.
    Avslutningsvis ska vi anta att genesis.nu har rätt och att jordens ålder är 10 000 år. Om 4,5 miljarder år av jordens historia ska klämmas in på 10 000 år måste sönderfallskonstanterna öka med i snitt en faktor 450 000. Detta skulle ge upphov till stora problem då det radioaktiva sönderfallet alstrar både farlig strålning och värme vilket skulle göra livsmiljön på jordytan synnerligen livsfientlig, och troligen skulle hela jordklotet ha smält!


8. Tyder jordens avsvalning på en ung jord?

Genesis.nu: ”Det finns andra, lika vetenskapliga, metoder som pekar på att jorden är ung. De är t.ex. jordens avsvalning, erosion av kontinenterna, kol-14 metoden (rätt tolkad!), trycket i oljekällor, existensen av kortperiodiska kometer, minskningen av jordmagnetismen, mängden helium i atmosfären och många andra.

Svar: Lord Kelvin (1824-1907) (figur 4) beräknade jordens ålder genom att anta att dess inre svalnade utan interna värmekällor . Han fann att livet på jorden måste vara yngre än en miljon år, d.v.s. enligt de bästa fysikaliska teorierna under Darwins livstid räckte tiden inte till för att livet skulle ha utvecklats genom evolution med naturligt urval. Darwin blev mycket bekymrad och skrev i ett brev till Wallace: ”[Lord Kelvins] views on the recent age of the world have been for some time one of my sorest troubles”. I dag vet vi dock att det finns en intern värmekälla i jorden, radioaktivitet, och att Kelvins beräkningar därför baserades på felaktiga premisser och inte är giltiga. Man kan t.o.m. påstå att Darwins teori förutsade förekomsten av radioaktivitet!


Figur 4: Lord Kelvin (1824-1907)


9. Tyder det höga trycket i oljekällorna på en ung jord?

Genesis.nu: ”Det finns andra, lika vetenskapliga, metoder som pekar på att jorden är ung. De är t.ex. jordens avsvalning, erosion av kontinenterna, kol-14 metoden (rätt tolkad!), trycket i oljekällor, existensen av kortperiodiska kometer, minskningen av jordmagnetismen, mängden helium i atmosfären och många andra.

Svar: Det höga trycket i oljekällorna beror på att berggrunden är tillräckligt tät för att förhindra diffusion av olja och gas under flera miljoner år. Då olja och vatten ofta bildar heterogena blandningar i oljekällorna kan det vara intressant att notera hur snabbt vatten migrerar genom berggrunden. P.C. Wszolek och A. L. Burlingame skriver i artikeln Petroleum – Origin and Evolution: ”Some idea of the extremely slow speed of fluid motion to be expected can be gained by considering the movement of ground water at shallow depths in dense clays, classed as ’impermeable’. Under a moderate hydraulic gradient and a reasonable value of permeability for clay, we come up with flow speeds of ground water on the order of 2 to 3 million years per kilometer. Yet the permeability of source shales of petroleum is rated at only one-thousandth as great as for clays tested in the surface environment.” Då olja är mycket mer trögflytande än vatten kan vi förvänta oss att dess diffusionshastighet genom bergrunden är betydligt lägre än vattnets, d.v.s. lägre än två till tre miljoner år per kilometer. Detta medför att om förutsättningarna för genesis.nu:s argument, d.v.s. en ung jord samt porös berggrund, vore sanna skulle det aldrig ha byggts upp något tryck över huvud taget. Det är också absurt av genesis.nu att tro att oljekällorna existerat sedan begynnelsen.


10. Tyder förekomsten av kortperiodiska kometer på en ung jord?

Genesis.nu: ”Det finns andra, lika vetenskapliga, metoder som pekar på att jorden är ung. De är t.ex. jordens avsvalning, erosion av kontinenterna, kol-14 metoden (rätt tolkad!), trycket i oljekällor, existensen av kortperiodiska kometer, minskningen av jordmagnetismen, mängden helium i atmosfären och många andra.

Getsemane.se: ”Runt vår sol existerar fortfarande små mikroskopiska stoftpartiklar trots att dessa för länge sedan borde ha bromsats upp och fallit in mot solytan eller mot någon planet (Poynting – Robertson effekten). Hela vårt solsystem borde vara rensat på stoftpartiklar redan efter några tusen år.

Svar: De kortperiodiska kometer som lade sig i omloppsbana kring solen för mycket länge sedan har förångats, emellertid tillkommer nya från bl.a. Oorts kometmoln samt Kuiperbältet (figur 5). För närvarande finns det inga direkta observationer av Oorts kometmoln (planetoiden Sedna kan dock befinna sig i molnet). Närvaron av molnet stöds emellertid av observationer av långperiodiska kometer. Över 800 objekt har dock observerats i Kuiperbältet. Båda dessa moln ligger långt bortom Neptunus bana och kometerna är där väl skyddade från solens strålar. Nya kometer kommer in i banor runt solen genom gravitationsstörningar från andra himlakroppar och blir, om dessa banor stabiliseras, periodiska. Dessa kometer (och asteroider) tillför även nya stoftpartiklar kring vår sol. Stoftpartiklarnas banor runt solen stabiliseras av Poynting-Robertsoneffekten i samverkan med solens strålningstryck samt gravitationella effekter från närliggande planeter.


Figur 5: Många observerade kometer tros vara delar av Oorts kometmoln samt Kuiperbältet som störts i sin bana och fallit in mot det inre av solsystemet


11. Tyder jordens låga magnetfältstyrka på en ung jord?

Genesis.nu: ”Det finns andra, lika vetenskapliga, metoder som pekar på att jorden är ung. De är t.ex. jordens avsvalning, erosion av kontinenterna, kol-14 metoden (rätt tolkad!), trycket i oljekällor, existensen av kortperiodiska kometer, minskningen av jordmagnetismen, mängden helium i atmosfären och många andra.

Svar: Riktningen på jordens magnetfält (figur 6:A) har kastats om (polomkastning) ett flertal gånger under dess historia. En polomkastning börjar med en lång minskning av fältstyrkan, som pågår mellan några hundra och några tusen år, följd av en snabb återhämtning när den nya riktningen har etablerats. Detta är helt i överensstämmelse med accepterade modeller av jordens inre samt geofysikaliska evidens. Vi är nu inne i en period med låg fältstyrka vilket tyder på att magnetfältets polaritet kommer att omkastas igen.


12. Tyder atmosfärens låga heliumhalt på en ung jord?

Genesis.nu: ”Det finns andra, lika vetenskapliga, metoder som pekar på att jorden är ung. De är t.ex. jordens avsvalning, erosion av kontinenterna, kol-14 metoden (rätt tolkad!), trycket i oljekällor, existensen av kortperiodiska kometer, minskningen av jordmagnetismen, mängden helium i atmosfären och många andra.

Svar: Helium bildas genom radioaktivt sönderfall av olika element i berggrunden. Berggrunden är emellertid tillräckligt tät för att endast långsam diffusion av gasen ska ske. Det helium som trots allt når atmosfären avlägsnas på två sätt. För det första är helium ett element med mycket låg atommassa. Det krävs därför inte någon högre temperatur för att heliumatomer i den övre atmosfären (exosfären) ska nå flykthastighet och därmed frigöra sig från jordens gravitation. För det andra blir atmosfäriskt helium joniserat, t.ex. av solens ultravioletta strålar, och följer jordens öppna magnetiska fältlinjer ut i rymden (figur 6:B). Då utflödet av atomer och joner beaktas balanseras bildning och utströmning av helium.


Figur 6: (A) Schematisk ritning över jordens magnetfält. (B) Joner i exosfären följer jordens öppna magnetiska fältlinjer ut i rymden.


13. Tyder havens låga salthalt på en ung jord?

Genesis.nu: ”Om jorden är gammal så borde t.ex.: Koncentrationen av många salter i världshaven vara mycket större (den ökar med tiden).

Svar: Detta argument baseras på beräkningar av Henry Morris, den moderna ”vetenskapliga” kreationismens fader. Han beräknade en övre ålder på jordens hav enligt: ålder = x/y, där x = mängd av mineral löst i havsvattnet och y = mängd av mineral som tillförs av floderna per år (tabell 2). Dessa beräkningar förutsätter dock att mineraler kan ackumuleras i havsvatten, men inte avlägsnas. Då sådana fysikaliska mekanismer finns, t.ex. utfällning av salter på havsbottnen, är beräkningarna baserade på felaktiga premisser och resultaten är helt irrelevanta för jordens ålder. Vi ska dock ändå analysera resultaten:
Oberoende av hur man läser denna tabell motsäger den alltså kreationismen!

Tabell 2: Tid för ackumulering av olika mineral i havsvatten enligt Morris.
Element
Tid för ackumulering
i havsvatten / (år)

Aluminium
100
Bly
2 000
Kisel
8 000
Nickel
18 000
Kvicksilver
42 000
Koppar
50 000
Tenn
100 000
Uran
500 000
Guld
560 000
Silver
2,1 miljoner
Kalium
11 miljoner
Magnesum
45 miljoner
Natrium
260 miljoner


14. Tyder tjockleken på månens kosmiska dammlager på en ung jord?

Getsemane.se: ”Om månen skulle vara miljarder år gammal, vilket astronomerna påstår, skulle den ha samlat på sig ett tjockt lager damm från allt meteornedfall. Innan vetenskapliga instrument placerades på månen var vissa forskare oroliga över att de kommande astronauterna skulle kunna sjunka ner i ett 1,5 kilometer tjockt dammlager.”

Getsemane.se: ”Månen avlägsnar sig med ca 4 cm/år från vår jord och denna hastighet måste i det förflutna ha varit högre. Månen kan emellertid aldrig ha varit närmare jorden än 18.400 km (den s.k. Roche-gränsen) på grund av att jordens tidvattenkrafter annars skulle krossa den. Men även om månen skulle ha varit så nära att den hade haft direkt kontakt med jorden, skulle det enbart ha tagit 1,37 miljarder år för månen att nå sin nuvarande distans.”

Svar: Att månen skulle ha samlat på sig ett tjockt lager damm om den vore miljarder år gammal är baserat på föråldrade mätningar av inflödet av kosmiskt damm på jorden. Nya mätningar anger att inflödet är ca fyrtio ton per dag, ett inflöde som motsvarar ett dammlager på några få centimeter under fem miljarder år. Tjockleken på dammlagret påverkas också av geologiska processer på månen, t.ex. vakuumcementering. Meteoriter och asteroider som träffar månytan minskar också tjockleken på dammlagret genom att blanda det finkorniga kosmiska dammet i den grovkorniga regoliten, ett ca tio meter tjockt skikt av krossat berg som täcker månytan (figur 7). Att de kommande astronauterna inte skulle sjunka ner i ett 1,5 kilometer tjockt dammlager kände man till redan 1965 efter en optisk analys av månytan Notera även att detta argument avfärdas av både genesis.nu och answersingenesis.org.
    Det är korrekt att månen avlägsnar sig med ca fyra centimeter per år, dock har denna hastighet i det förflutna varit lägre (något som går att visa med Keplers tredje lag). Detta medför att det skulle ha tagit flera miljarder år för månen att nå sitt nuvarande avstånd (ca 0,4 miljoner km), d.v.s. det finns gott om tid för evolution att ske – faktum är att 1,37 miljarder år räcker gott och väl!


Figur 7: Då månen träffas av meteoriter och asteroider blandas det fina kosmiska dammet i regolitlagret.


15. Tyder den nuvarande befolkningsmängden på en ung jord?

Genesis.nu: ”Alltså: om varje människa på jorden ger upphov till två nya barn så tar det alltså bara knappt 1400 år för jordens befolkning att växa från två människor till c:a 8,5 miljarder. Exponentiell tillväxt kallas det på matematikens språk, och rent matematiskt är en ’explosionsartade tillväxt’ fullt möjlig. Och det är ren matematik; det har inte ett dugg med skapelse eller evolution att göra!

Svar: Denna beräkning förutsätter att befolkningstillväxten alltid varit konstant. Före den neolitiska revolutionen (8 000 f.v.t.), d.v.s. innan människorna började försörja sig genom jordbruk och djurhållning, var befolkningstillväxten emellertid måttlig (figur 8). Tillväxttakten har därefter successivt drivits upp genom bättre brukningsmetoder, förbättrade näringsförhållanden, bättre hygien, medicinska framsteg samt industrins och den internationella handelns genombrott. Tillväxten oscillerar dock något p.g.a. krig och epidemier.


Figur 8: Antalet människor på jorden ökade i förhistorisk tid mycket långsamt. Denna måttliga tillväxt bröts först omkring år 1850 till en våldsam stegring.


16. Är uniformism ett grundlöst antagande?

Genesis.nu ”Evolutionsläran kräver att jorden är mycket gammal. Därför är dess geologiska paradigm ’uniformism’, dvs att jordens geologiska formationer är bildade av långsamma processer under långa tider. Jorden är dock full av tecken på katastrofism, dvs att de geologiska formationerna är bildade snabbt under en eller flera stora katastrofer under jordens historia.”

Svar: Enligt uniformismen (eller uniformitarianismen) kan jordens utveckling uteslutande förklaras med hjälp av nutida observerbara processer som alltid har verkat med samma hastighet, t.ex. vittring, denudation och sedimentering. Empiriska studier av naturen visade emellertid att många geologiska processer går fort och är katastrofala, t.ex. jordskred, stora översvämningar, jordbävningar, vulkanutbrott och meteoritnedslag (figur 9:A-C). Faktum är att dessa katastrofala processer kan avsätta sediment så snabbt att t.o.m. trädstammar bevaras i upprättstående skick! (Notera dock att frågan om hur snabbt en process kan ske, t.ex. fossilisering, inte har något att göra med frågan om när processen skedde.) Uniformismen övergavs därför redan på 1840-talet, varvid aktualismen blev den förhärskande teorin om de geologiska krafterna. Enligt denna teori kan kunskap om geologiska processer i det förgångna nås genom studier av nutida förlopp. Den utesluter dock inte att också andra krafter kan ha verkat i det förgångna. Dagens geologer har alltså inga problem med katastrofiska händelser så länge de stöds av empiriska evidens.


Figur 9: Det finns inga geologer som förnekar att många geologiska processer är katastrofala, t.ex. (A) jordbävningar, (B) vulkanutbrott och (C) meteoritnedslag.


17. Dateras fossillagren utifrån antagandet att evolutionen ägt rum?

Genesis.nu ”Från början daterade man berg genom att studera deras fossilinnehåll. Hittade man ett 10 miljoner år gammalt fossil i ett visst lager, så antog man att lagret också är 10 miljoner år. Naturligtvis är dock antagandet om fossilets ålder gjort utifrån evolutionsläran.”

Svar: Redan innan Om arternas uppkomst utgavs identifierade kreationistiska geologer, t.ex. Adam Sedgwick, de inbördes ordningsföljder mellan fossilerna som är typiska för olika perioder och namngav de flesta av de geologiska perioderna. Sedan dess har radioaktiv datering och andra metoder fastställt de olika geologiska lagrens absoluta ålder.


18. Är de geologiska krafterna okända?

Getsemane.se ”Detta fenomen har dock aldrig observerats i naturen och de kan heller inte förklara hur dessa geologiska krafter kan uppkomma.”

Svar: Jordklotets geologiska utveckling, t.ex. bergsbyggnad, jordbävningar och vulkanutbrott, beskrivs av plattektonikteorin. Enligt denna teori består den yttersta delen av jordens inre av två lager, den utanpåliggande litosfären och den inre astenosfären (figur 10:A). Litosfären är uppdelad i ett antal individuella plattor, vilka ”flyter” på den vätskeliknande astenosfären (= kontinentaldrift, figur 10:B). Astenosfärens vätskeliknande egenskaper låter de tektoniska plattorna förflytta sig och deformeras på olika sätt. Intensiv geologisk aktivitet uppstår där två plattor möts, och olika typer av plattgränser ger upphov till olika fenomen på jordytan. Teorin stöds av ett stort antal observationer, bl.a. kan kontinenternas rörelse i förhållande till varandra (= några centimeter per år) uppmätas direkt med GPS-teknik och radioteleskop (figur 11:A). Övriga evidens involverar bl.a. magnetiseringsriktningen i kontinenternas och oceanbottnarnas bergarter (figur 11:B), utbredningen av vissa fossil (figur 11:C) samt kontinenternas och djuphavsbottnarnas struktur och topografi


 
Figur 10: (A) Enligt plattektonikteorin är litosfären uppdelad i ett antal individuella plattor, vilka ”flyter” på den vätskeliknande astenosfären och ger upphov till fenomenet (B) kontinentaldrift.


    
Figur 11: (A) Kontinenternas rörelser enligt GPS-data från NASA. Vektorerna visar rörelsens riktning och storlek. (B) Omväxlande band av nordriktad och sydriktad magnetisering kring en mittoceanrygg. Mönstret tyder på att havsbottnen bildades vid den mittoceana ryggen; för att sedan gradvis bli äldre ju längre bort från denna man kommer åt båda hållen. (C) Utbredningen av vissa fossil tyder på att kontinenterna en gång hängt samman.


19. Ligger de geologiska lagren i fel ordning?

Getsemane.se ”På många ställen ligger de geologiska lagren dessutom i fel ordning med ’yngre’ lager under de ’äldre’.”

Svar: I områden där två kontinentalplattor kolliderar och en bergskedja bildas, skjuts ofta den ena plattan upp över det andra längs flackt liggande förkastningsplan, s.k. överskjutningar (figur 12:A). Ofta dras delar av den underliggande berggrunden också med i rörelsen, och flera överskjutande lager kan bildas ovanpå varandra med mellanliggande överskjutningsplan. På så sätt kan äldre berggrund skjutas upp över yngre (figur 12:B).


 
Figur 12: (A) Överskjutningar uppstår där två kontinentalplattor kolliderar. (B) En överskjutande förkastning i Kina. Det äldre lagret (till vänster, blått och rött) ligger över det yngre lagret (till höger, brunt)


Bredvidläsning

Morbror Volfram: Minnen från en barndom i kemins värld av Oliver Sacks: ”Det påstods att den unge Rutherford något nervöst försökte konfrontera den berömde lord Kelvin, som nu var åttio år gammal, genom att föreslå att dennes beräkning helt enkelt hade grundat sig på ett felaktigt antagande. Det fanns trots allt en annan värmekälla än solen, sa Rutherford, och en som var mycket viktig för jorden. Radioaktiva grundämnen (främst uran och torium och deras sönderfallsprodukter, men också en radioaktiv kaliumisotop) hade i miljarder år bidragit till att hålla jorden varm och skyddat den från den för tidiga värmedöd som Kelvin hade förutspått. Rutherford höll upp en bit pechblände, vars ålder han hade beräknat utifrån hur mycket helium den innehöll. Den här biten av vår jord, förklarade han, var åtminstone 500 miljoner år gammal.”

Flamingons leende
av Stephen Jay Goulds:
”Min röst på den mest arroganta vetenskapliga titeln går utan tvekan till en berömd avhandling som skrev 1866 av lord Kelvin: The Doctrine of Uniformity in Geology Briefly Refuted. I denna hävdade Englands störste fysiker att han hade raserat grunderna för en hel vetenskapsgren som inte var hans egen. Kelvin skrev: ’Geologins uniformitetsdoktrin, som den omfattas av de mest framstående brittiska geologerna, antar att jordens yta och skorpa vad temperaturen och fysikaliska egenskaper beträffar har varit som den nu är i miljoner och åter miljoner år. Men den hetta som vi genom observationer vet leds ut ur jorden varje år är så stor att om denna företeelse någorlunda konstant har pågått i 20 000 miljoner år, skulle mängden värme som jorden förlorat vara så stor att den till 100 grader Celsius skulle värma en massa motsvarande 100 gånger jordens hela massa av vanligt ytberg. (Se bifogade beräkningar.) Detta skulle vara mer än nog för att smälta ytberg motsvarande hela jordens massa. Värmeförlusten har varit så stor att ingen hypotes med minsta spår av trovärdighet om kemisk påverkan, inre fluiditet, effekter av tryck på stort djup eller möjliga egenskaper hos ämnena i jordens inre kan berättiga antagandet att jordskorpan har varit ungefär som den är, vare man ser till helheten eller till någon del av jorden.’ […] År 1904 gav Ernest Rutherford följande redogörelse för en föreläsning som hölls i lord Kelvins närvaro som innebar sammanbrottet för Kelvins fyrtioåriga kampanj för en ung jord: ’Jag steg in i rummet, som var halvmörkt, och lade genast märke till lord Kelvin bland åhörarna, och jag insåg att jag skulle få problem med den sista delen av anförandet som handlade om jordens ålder, där mitt synsätt kom i konflikt med hans. Till min lättnad somnade Kelvin snabbt, men när jag kom till det viktiga avsnittet såg jag den gamla kråkan sätta sig upp, öppna ena ögat och ge mig en ondskefull blick! Sedan kom inspirationen plötsligt över mig och jag sade att lord Kelvin hade begränsat jordens ålder under förutsättning att inga nya värmekällor upptäcktes. Detta profetiska uttalande syftar på det vi ska behandla i kväll, nämligen radium’!”