Evolutionen har inte ägt rum och Pippi Långstrump skrevs av Shakespeare

av Dan Larhammar, Daniel Ocampo Daza och Tomas Bergström

Om någon på allvar skulle hävda att en av 1900-talets mest uppskattade litterära barnhjältar hade uppfunnits av en författare från en annan epok skulle alla någorlunda allmänbildade personer inse att detta är orimligt. Argumenten för påståendet skulle granskas och upphovspersonens kunskap om ämnet skulle ifrågasättas. Men det minst lika bisarra påståendet att evolutionen inte ägt rum framförs om och om igen av religiösa fundamentalister i allmänna media, ibland med ett bedrägligt vetenskapligt språkbruk för att försöka skyla över de medvetna misstolkningarna av evolutionen.

Inför 200-årsjubileet av Darwins födelse skrev tre kreationister från det kristna Claphaminstitutet, Sture Blomberg, Ivar Gustafsson och Per Hoverstam, en evolutionskritisk artikel på Newsmill under rubriken Evolutionsteorien får allt svagare stöd ju mer vi vet om universum. Efter vår replik Pseudovetenskaplig evolutionskritik har artikelförfattarna skrivit ytterligare ett inlägg med rubriken Öppet och fördomsfritt samtal om evolutionen behövs.

Författarna visar att de accepterar en gammal jord på 4,5 miljarder år. De accepterar att livsformer har funnits i mer än 500 miljoner år. De accepterar att genetiska förändringar sker som gör individer olika. Eftersom det är ett ovedersägligt faktum att fler individer uppstår (föds) än som når vuxen ålder och kan reproducera sig innebär detta att evolution är oundviklig. Det åligger således rimligtvis den som accepterar alla dessa premisser, men som ändå förnekar evolutionen, att visa hur denna i så fall skulle kunna motverkas. Bevisbördan ligger som alltid på den som motsätter sig den etablerade kunskapen.

Återigen upprepar författarna att evolutionen har en riktning och går mot ökande komplexitet. De hävdar detta genom att hänvisa till Darwin och samtidigt förvränga hans åsikt och göra den onyanserad. Men Darwin gick ur tiden för 127 år sedan och vår kunskap om evolutionen har ökat enormt sedan dess och fullkomligt exploderat tack vare de senaste årens molekylärgenetiska framsteg. Under denna tid har forskare beskrivit otaliga observationer som visar att evolutionen saknar riktning. Den ökade komplexiteten är en konsekvens av de långa tidsrymder livsformerna existerat (och som Blomberg et al. accepterar). Därtill har forskare funnit ett stort antal fall där komplexiteten faktiskt minskat. Några exempel: Vi människor har förlorat många gener som finns i våra närmaste släktingar. Mängder av parasitiska organismer har fått minskad arvsmassa som svar på den rika miljö deras värdar utgör. Många däggdjursarter har förlorat tår eller tänder, men resterna av dessa kan fortfarande ses under embryonalutvecklingen eller till och med i vuxna individer. Fåglar har kvar rester av gener som visar att deras förfäder haft tänder och till och med emalj, men dessa gener har gått sönder så att de nu är oanvändbara.

Det exempel vi gav i vår förra artikel på hur människans röd-gröna färgseende uppstått tack vare en genkopiering följd av några punktmutationer styrks av att dessa gener studerats i ett stort antal primater där man kan följa hur mutationer inträffat vid olika tidpunkter. När man tar hänsyn till alla data framgår evolutionen tydligt. Genernas grad av likhet mellan de olika primaterna är helt förenlig med det evolutionära träd för primater som härletts ur andra typer av data. Blombergs påstående i Expressen 2009-02-13 om molekylärgenetiska data att ”några samband har inte framkommit” är ett grovt missförstånd eller ren lögn. Primaternas evolution kan till och med listas ut från deras typer av ”själviskt” DNA som spritts i arvsmassan i olika vågor. I andra fall kan de många oberoende bevisen för evolutionen från olika typer av observationer göra det möjligt att lista ut hur gener förändrats och fått nya funktioner. Detsamma gäller för fördubblingar av hela arvsmassan. Detta är inte cirkelbevis utan observationer från oberoende dataset som kompletterar varandra.

Den enda kända förklaring som kan förena alla oberoende observationer från så skilda fält som systematiken, embryologin, naturgeografin, paleontologin, genetiken och beteendevetenskapen är evolutionen. Evolutionsteorin står eller faller inte med något enskilt av dessa fält, vilket Blomberg et al. verkar mena när de berör brister i fossila lager. Sådana ofullkomligheter är i själva verket att förvänta av de processer som format jordens geologi och skapat fossil. För att falsifiera evolutionen skulle det krävas nya samstämmiga observationer från alla de nämnda forskningsfälten och flera andra. Har författarna kanske ett bättre sätt att samla fakta och komma fram till sanningen? Då har de nu möjligheten att inte bara revolutionera livsvetenskaperna utan hela vetenskapsteorin och alla slutsatser som den gett upphov till.

Blomberg och medförfattare vidhåller att ingen ”genuint gynnsam mutation” publicerats de senaste hundra åren. Men flera exempel finns som visar att vissa genetiska varianter av HIV och olika mikroorganismer blivit fördelaktiga även under de korta tidsrymder som människor personligen kan överblicka. Förkylnings- och influensavirus är speciellt viktiga att nämna för deras evolutionära förändringar beror inte på att människan åstadkommit selektion med läkemedel utan förändringarna har skett spontant.

Vad gäller gynnsamma förändringar i ett längre tidsperspektiv så har sådana identifierats i ett stort antal kopierade gener i däggdjur. Extra gener gör att djur kan bryta ned skadliga ämnen i födan eller tillverka mer mjölk, äggula eller skelettkomponenter. Kopior av gener för globin har blivit specialiserade för användning under fostertiden i däggdjur och tillväxthormon har en extra kopia som är aktiv i moderkakan hos primater. Extra kopior av genen för amylas, det enzym i saliv som bryter ner kolhydrater, finns i vissa mänskliga populationer och tycks ha varit gynnsamma vid stärkelserik kost. Nya gener har uppstått i antarktiska fiskar och utgör frostskydd som minskar risken att fiskarna fryser till is när havsvattnet blir kallare än noll grader. Att förneka evolutionära släktskap eller uppkomsten av nya genvarianter bara för att man inte själv var där och kunde bevittna hur det gick till i realtid är som att ifrågasätta varje barns biologiska föräldrar för att man inte var där när barnet avlades. Trots att Blomberg et al. betonar vikten av att kunna härleda sådant vi inte kan uppleva med våra egna sinnen tycks de inte själva tillämpa denna viktiga princip.

Blomberg och medförfattare hävdar att de talrika icke-fungerande generna, s.k. pseudogener, i arvsmassan i själva verket har reglerande funktioner. Deras enda konkreta exempel, pseudogenen makorin1-p1, var emellertid illa valt eftersom nyare data visar att den inte ens används och därför utgör en genetisk relik. Dock finns det ett antal exempel på att gener som själva inte kan ge upphov till ett protein faktiskt kan påverka den gen de ursprungligen kopierades från. I vissa fall leder den defekta kopian till allvarlig sjukdom. Men det faktum att några enstaka pseudogener kan påverka andra gener innebär förstås inte att alla 20 000 i människans arvsmassa kan göra det.

Det vore spännande att höra vad Blomberg et al. har för argument för att vi människor skulle behöva 400 ”reglerande” pseudogener för våra 400 fungerande luktreceptorer. Detta tog vi upp i vår första replik men Blomberg et al. valde att förbise detta faktum. Hundar har knappt 300 pseudogener och över 800 fungerade receptorer och ett betydligt bättre luktsinne. Och varför skulle vi människor behöva 135 ”reglerande” pseudogener för feromonreceptorer när hela organet för feromonregistrering har satts ur funktion av en annan mutation som skedde i förfadern till hela gruppen östapor, dit människan hör, för ca 23 miljoner år sedan? Enligt en studie av japanska forskare leder bara 2–3 % av pseudogenerna hos människan till produkter och det är fortfarande okänt hur stor andel av dessa få som får några konsekvenser. Vissa pseudogener finns i några individer men saknas i andra utan att det verkar få några följder.

Det andra exemplet från Blomberg, om genkopior (duplikat) som kan rädda varandra, handlar inte alls om pseudogener utan om genkopior som fått förändrad funktion, vilket är helt förenligt med evolutionen. Några få exempel finns där pseudogener kan bidra med material till fungerande gener, men detta är ovanligt.

Blomberg et al. hävdade i sin första text att: ”Det finns mycket som tyder på att en organism faktiskt är mer komplex ju mer ’skräp-DNA’ genomet innehåller.” Detta häpnadsväckande påstående har de inte underbyggt med några vetenskapliga rön. De har inte heller replikerat på vår observation att i sådana fall är vissa salamandrar och granar, eller guldfiskar och påskliljor, mycket mer komplexa än människan. Om Blomberg och medförfattare vill hävda att alla pseudogener och allt annat icke-kodande DNA har funktioner så har de en grannlaga uppgift att bevisa detta. Dessutom uppstår uppenbara följdfrågor: Varför har vissa arter många fler pseudogener än andra? Varför klarar sig en blåsfisk med mycket mindre icke-kodande DNA än en zebrafisk? Det faktum att deras antal fungerande gener är påtagligt lika tyder i stället på att det är just dessa gener som är betydelsefulla, inte deras icke-kodande DNA. Dessutom förändras både icke-kodande DNA och pseudogener mycket snabbare i evolutionen än de egentliga generna. Varför skulle den stora mängden virus som hoppat in i vår (och många andra organismers) arvsmassa anses vara funktionella och meningsfulla? En del sådana liftande virus kan tvärtom leda till tumörer.

Begreppet information används av Blomberg och medförfattare i betydelsen meningsfullhet, de skrev att ”informationen i DNA:t är som en meningsfull text omvandlad till digitalt format”. Det är denna definition som inte går att finna i vetenskapliga sammanhang för graden av information i DNA:t varierar över en glidande skala från den ena extremen där utbyte av en enda bokstav kan vara livsavgörande till att avlägsnande av stora block inte får några konsekvenser alls (vilket bekräftas av att vissa DNA-segment saknas i vissa individer). Blomberg spekulerade dessutom att de allra flesta mutationer skadar informationsöverföringen och därtill att DNA:ts informationsinnehåll skulle vara ännu större än en text eftersom det skulle kunna avläsas på ”ända upp till tolv olika samtidiga sätt”.

Blomberg et al. hävdar nu till och med att ”det digitala systemet i arvsmassan är helt identiskt med det vi har i våra datorer med den enda skillnaden att naturen i detta fall använder sig av protoner i stället för elektroner”. Den genetiska koden är förvisso enkel och jämförelser med en binär kod kan någorlunda dugligt hjälpa oss synliggöra den, men det är uppenbarligen lätt att glömma vad urvalet verkar på, nämligen de tredimensionella produkter och ytterst de individer som generna ger upphov till i samspel med miljön. Att enbart beskriva arvsmassan som en bärare av information är att strunta i denna tredimensionella funktionella nivå, vilket författarna uppenbarligen gör när de t.ex. påstod i sin första artikel att ”stavfel i en bok aldrig förbättrar informationen”. Resonemang om evolution bör förstås beakta denna komplexitet i urvalsprocessen i både tid och rum och kan inte trivialiseras till digital information. För övrigt kan många typer av information digitaliseras, exempelvis bilder och musik, så digitalisering i sig är förstås irrelevant för att förstå de levande organismernas funktioner och släktskap.

Claphaminstitutets direktör Tuve Skånberg har tidigare låtit lura sig av sitt önsketänkande när han för ett antal år sedan i en riksdagsmotion hänvisade till forskare som ifrågasatte evolutionen. Dessa forskare hade dock inga vetenskapliga argument mot evolutionen förutom en enda artikel som en av forskarna publicerat. Denna artikel visade sig vara ett falsarium. Artikelförfattaren var då stor stjärna bland amerikanska kreationister och hade varit på besök hos kreationister i Sverige. Ingen enda av dem hade genomskådat bluffen. Det var en av oss (DL) som slog larm genom att avslöja att den kreationistiske forskaren fabricerat sina data.

Nu har Tuve Skånberg låtit lura sig igen av fundamentalister av vilka ingen är insatt i evolutionsbiologi vilket framgår av deras i sak felaktiga påståenden. Sture Blomberg har tidigare upprepat argument som avslöjar grundläggande missförstånd om sannolikhetsberäkningar av evolutionära processer. Dessutom har han i tidningen för narkosläkare nr 3/2006 skrivit ett debattinlägg som avslöjar grova missförstånd av enkla evolutionära jämförelser: Blomberg hävdade att det faktum att djur, svampar och växter är på samma avstånd från bakterier talar emot evolutionen. I själva verket har biologer känt till detta länge eftersom alla de förstnämnda är eukaryota organismer ty deras celler har kärna medan bakterier är prokaryota celler som saknar kärna. Detta är i dag självklarheter på grundskolenivå.

Det är förstås inget brott att vara okunnig – men det är oansvarigt att sprida felaktigheter och missförstånd trots att de tidigare blivit påpekade. Lyckligtvis kan okunnighet om evolutionen lätt åtgärdas: det finns mängder av välskrivna populärvetenskapliga böcker. Varför inte börja med Jonathan Lindströms utmärkta boken om evolutionen med titeln Allt från början – från urcell till människa.

Noter

Batzer M A and Deininger P L. Alu repeats and human genomic diversity. Nature Reviews Genetics 3:370–379, 2002.

Carer A M. Evolution of factors affecting placental oxygen transfer. Placenta 30 A,19–25, 2009.

Cheng, C-H C and Chen, L. Evolution of an antifreeze glycoprotein. Nature 401:443–444, 1999

Forsyth and Wallis. Growth hormone and prolactin: molecular and functional evolution. Journal of Mammary Gland Biology and Neoplasia 7(3):291–312, 2002

Gradvis tillbakabildning av tår under hästdjurens evolution.

Gray T A, Wilson A, Fortin PJ and Nicholls R D. The putatively functional Mkrn1-p1 pseudogene is neither expressed nor imprinted, nor does it regulate its source gene in trans. Proc. Natl. Acad. Sci. USA 103(32):12039–12044, 2006.

Han M V et al. Adaptive evolution of young gene duplicates in mammals. Genome Res. 19(5):859–867, 2009.

Hirotsune S et al. An expressed pseudogene regulates the messenge-RNA stability of its homologous coding gene. Nature 423:91–100.

Hunt D M et al. Molecular evolution of trichromacy in primates. Vision Research 38:3299–3306, 1998.

Kay E H and Hoekstra H E. Rodents. Current Biology 2008, 18(10):R406–R410. (Fig. 5 visar exempel på hur bakbenens falanger [tår] tillbakabildats hos olika arter av gnagare.)

Lemay et. al. The bovine lactation genome: insights into the evolution of mammalian milk. Genome Biology, 10:R4, 2009

Okano H, Ikenaka K, and Mikoshiba K. Recombination within the upstream gene of duplicated myelin basic protein genes of myelin deficient shimld mouse results in the production of antisense RNA. EMBO J. 7(1):3407–3412, 1988.

Perry et al. Diet and the evolution of human amylase gene copy number variation. Nature Genetics 39:1256–1260, 2007

Sire J-Y, Delgado S D and Girondot M. Hen's teeth with enamel cap: from dream to impossibility. BMC Evolutionary Biology 8:246, 2008

Steiper M E and Young N M. Primate molecular divergence dates. Mol. Phylogenet. Evol. 41:384–394, 2006.
[Urspungligen publicerad på http://www.newsmill.se.]