Kreationism mot bättre vetande

av Åke Johansson

Sedan urminnes tider har människor grubblat över livets, jordens och universums ålder och uppkomst. I vissa kulturer har man ansett att världsalltet existerat för evigt, medan andra förlagt skapelsen till en tidpunkt strax innan de första människorna gjorde entré. Så är som bekant fallet med den bibliska skapelseberättelsen, enligt vilken världen skapades på en vecka, avslutad med Adam och Evas inträde på scenen. Genom att räkna bakåt i Bibeln fastslog den irländske biskopen Ussher på 1600-talet att jorden skapades den 23 oktober år 4004 f.Kr. kl. 9 på morgonen.

Sedan Bibeln skrevs ner har dock vår kunskap om jordklotets form, storlek, ålder och geologiska utveckling ökat högst väsentligt, liksom insikterna om jordens plats i solsystemet och universum. De senaste århundradenas naturvetenskapliga utveckling har radikalt förändrat vår världsbild, och kyrkliga försök att bromsa denna utveckling har varit föga lyckosamma. Inte desto mindre förfäktar Mats Molén i sin bok Vårt ursprung? (XP Media), som nyligen kom i sin fjärde upplaga, en skapelsetrogen världsbild med rötter hos amerikanska kreationister. Liksom sina meningsfränder i USA försöker Mats Molén och hans meningsfränder inom föreningen Genesis hävda att kreationismen är ett seriöst och likvärdigt alternativ till den etablerade evolutionsinriktade biologin och geologin. Men är det verkligen så?

Geologin är till stora delar en historisk vetenskap för vilken tidsdimensionen är av högsta vikt. Inom berggrundsgeologin utnyttjas naturligt förekommande radioaktiva ämnen i mineral och bergarter till att bestämma åldern på dessa. Genom att mäta proportionerna mellan ett moderelement (exempelvis uran) och dess dotterprodukt (i detta fall olika isotoper av bly) kan man räkna ut åldern på mineralet eller bergarten ifråga, förutsatt att halveringstiden för det radioaktiva ämnet är känd. Det finns ett antal sådana sönderfallssystem som används, förutom uran-bly är de vanligaste rubidium-strontium och kalium-argon. Genom sådana mätningar på meteoriter, som anses bildade samtidigt med jorden och solsystemet i övrigt, har jordens ålder indirekt fastlagts till drygt 4,5 miljarder år. De äldsta bergarter som påträffats på jorden (i norra Kanada och västra Grönland) har en ålder runt 4 miljarder år, medan huvuddelen av Sveriges berggrund bildades för mellan 1 och 2 miljarder år sedan, och fjällkedjan för ca 400 miljoner år sedan. Dessa väldiga tidsperspektiv – den ”djupa” geologiska tiden – är centrala för all modern geologisk forskning.

Dessa åldrar är dock en nagel i ögat på Mats Molén och hans meningsfränder, eftersom de strider mot den bibliska tidsskalan, och Molén lägger därför ner mycket energi på att försöka visa att de är fel. Olika radioaktiva sönderfallssystem har delvis olika egenskaper, beroende på de ingående grundämnenas kemiska karaktär, och kan störas och nollställas olika lätt. Detta kan ibland ge upphov till komplikationer och diskrepanser, i synnerhet när man undersöker bergarter som har en komplex geologisk utveckling bakom sig. Allteftersom våra kunskaper om dessa sönderfallssystem ökar, samtidigt som analysmetoderna förfinas (man kan nu göra punktanalyser i enstaka mineralkorn), ökar också våra möjligheter att tolka de åldrar som fås fram: representerar de den tidpunkt då en magmatisk bergart kristalliserade från en smälta, avspeglar de ursprungsmaterialets ålder, ger de tidpunkten för en senare uppvärmning och omvandling av bergarten, eller ger åldern ett mellanting utan geologisk mening? Mats Molén presenterar gärna ålderssiffror vilka skulle tyda på diskrepanser och paradoxer, men lösryckta ur sitt sammanhang, och gärna med den geologiska förklaringen utelämnad.

Ett exempel får räcka. På sidan 114 citeras en undersökning av unga vulkaniska bergarter från Antarktis av R.J. Pankhurst vilka ”ger åldrar mellan 70 och 3 340 miljoner år högre än de kända åldrarna” (citat ur den ursprungliga artikeln översatt av Molén). Detta kan ju verka betänkligt för en utomstående. Molén undviker dock nogsamt att citera fortsättningen av meningen, där de erhållna åldrarna förklaras avspegla åldersvariationer i ursprungsmaterialet till de magmor som givit upphov till bergarterna ifråga.

Mats Molén anser annars att alla höga åldrar kan förklaras genom blandning av olika material med olika isotopsammansättning. I vissa fall kan detta vara riktigt, men långt ifrån alltid, i synnerhet inte då enskilda mineral i en bergart dateras. Dessutom krävs ju för att dessa isotopvariationer ska uppkomma hur som helst lång tid, något som också Molén är medveten om. Till nöds kan han därför acceptera att jorden och det prekambriska urberget är gamla (vilket förnekas av många amerikanska kreationister), men tiden från kambrium och framåt, enligt konventionell uppfattning ca 550 miljoner år, omfattar enligt Molén maximalt 10 000 år. Helst tycks han dock anse att jorden som helhet är högst 10 000 år gammal (s. 126). En möjlig förklaring skulle då vara att Gud skapade världen fix och färdig så den såg gammal ut, med fossil, isotopvariationer, och veckad och deformerad berggrund. En annan förklaring, som diskuteras på s. 134–140, skulle vara att ljushastigheten inte är konstant utan befinner sig i kraftigt avtagande. Ett antal andra fysikaliska konstanter, bl.a. sönderfallskonstanterna (inverterade halveringstiden) skulle då ej heller vara konstanta, och halveringstiderna skulle därmed ha blivit längre med tiden.

Några säkra belägg för detta finns knappast. Det handlar ju dessutom inte om någon liten förändring: ska 4,5 miljarder år av jordens historia klämmas in på 10 000 år, måste sönderfallskonstanterna förändras med i snitt en faktor 450 000. Effekten skulle vara ungefär som om man snabbspolar en film: allting skulle ske i den ordning geologerna förutsagt, men i ett alltmer upptrissat tempo ju längre bakåt man kommer. De praktiska problemen blir dock stora. Radioaktiva sönderfall alstrar som bekant både farlig strålning och värme (de utgör den viktigaste värmekällan i jordens inre), och med 4,5 miljarder år av sönderfall hoppressade till 10 000 år torde livsmiljön på jordytan bli synnerligen livsfientlig, och risk finns nog att hela jordklotet smälter ned.

Åtminstone tiden från kambrium och framåt, den tid då allt mer komplicerade flercelliga organismer med skal utvecklades, organismer som nu finns bevarade som fossil i den sedimentära lagerföljden, omfattar enligt Molén bara några tusen år (mot ca 550 miljoner år enligt normal uppfattning). Dessa fossilförande sediment, olika sandstenar, skiffrar och kalkstenar som visar tecken på att vara avsatta i vitt skilda miljöer (stränder, floddeltan, korallrev, öknar, grundhav, djuphav), anses av Molén vara avsatta under Noaks syndaflod eller kort därefter. Att många av dessa sediment visar tecken på att vara avsatta under mycket lång tid, exempelvis kalkstenar uppbyggda av mikroskopiska skalrester eller bildade av långsamt växande koraller, ignoreras helt av Molén. I stället citerar han exempel på snabbt avsatta sediment, exempelvis sådana där trädstammar bevarats t.o.m. i upprättstående skick. Och visst är det så att många geologiska processer går fort och är katastrofala: jordskred, stora översvämningar, jordbävningar, vulkanutbrott, meteoritnedslag – inga geologer förnekar detta. Vissa sediment har säkerligen avsatts mycket snabbt, kanske i samband med stora översvämningar. Inte desto mindre är verkningarna av dessa katastrofer oftast lokala, och för att avsätta kilometertjocka sedimentpackar, vecka upp dessa till höga berg, och erodera ner dessa igen krävs tid, lång tid.

För det är ju inte bara flera kilometer med sediment som avsatts från kambrium och fram till nutid. Efter det att de kambriska, ordoviciska och siluriska sedimenten avatts, bildades den Skandinaviska fjällkedjan när Skandinavien kolliderade med Grönland för 400 miljoner år sedan. Sedan avsattes ytterligare sediment, varefter bergskedjor som Alperna och Himalaya bildades vid senare kontinentkollisioner. Här i Skandinavien ska vi så hinna med ett antal istider, och slutligen människans inflyttning och utveckling från stenålder och framåt. Bara det sistnämnda tog enligt konventionell uppfattning ca 10 000 år, men enligt Moléns komprimerade tidsskala (550 miljoner år på 10 000 år) skulle bara ett par månader återstå för detta.

Naturligtvis vet också Molén att den senaste istiden inte slutade för ett par månader sedan, så i stället måste han tänka sig en sorts avtagande hastighet för de flesta processer. Efter att ha underkänt den konventionella uppfattningen om kontinentaldrift och plattektonik (enligt vilken jordskorpan är uppdelad i en handfull plattor vilka rör sig med hastigheter av några centimeter om året i förhållande till varandra, så att kontinenterna under årmiljonernas gång spricker itu och glider isär, ny oceanskorpa bildas och förbrukas, varefter kontinenterna kolliderar på nytt och höga bergskedjor bildas), lanserar han en extremt upptrissad egenhändig variant för att förklara fjällkedjan och andra yngre bergskedjors bildande.

Enligt denna variant skedde en katastrofal och plötslig bergskedjebildning i efterverkningarna av syndafloden, varvid jordens kontinenter bröts itu och drev isär med hastigheter som om den Molénska tidskalan ska hålla måste röra sig om hundratals meter om året. Här gällde det verkligen för Noak och hans söner att hålla i hatten, när de väl fått fast (nåja) mark under fötterna. Enligt Molén skulle kontinenterna glidit omkring på ett lager halvsmält material i övre manteln, ett lager som det inte finns några belägg för att det existerat. Kraften som satt kontinenterna i rörelse skulle enligt Molén (s. 184) kunna vara ”kraftiga vulkanutbrott, lavaflöden och bergsskred”, men framför allt själva bergskedjeveckningen. Enligt normal uppfattning orsakar tvärtom kontinentaldriften bergskedjeveckning när kontinenterna kolliderar, så detta är verkligen att spänna vagnen framför hästen. Att vulkanutbrott, lavaflöden och bergsskred skulle orsaka kontinentaldrift är än orimligare, med tanke på vilken massa en hel kontinent representerar.

Efter att Molén på detta vis lämnat såväl seriöst vetenskapligt tänkande som vanligt sunt förnuft bakom sig så är han helt fri att i det avslutande kapitlet av sin bok lansera sin egen teori om jordens utveckling, från den bibliska skapelsen via syndafallet till syndafloden med åtföljande följdkatastrofer. Ingen fråga är för udda för att kunna diskuteras. Hur kunde t.ex. Noak få plats med alla djur på arken, plus föda för dem i 371 dagar? Inga problem. Arken mätte minst 137 · 22,9 · 13,7 m3 (längd · bredd · höjd) och var enligt en amerikansk (?) rekonstruktion i nästan full skala, avbildad på s. 262, formad som en rektangulär container (föga sjövärdigt kan tyckas, inte för inte brukar de flesta båtar vara försedda med köl och ha en för framtill, men enligt Molén ger denna konstruktion optimal stabilitet, och måste vara uppenbarad från Gud). Moléns beräkningar ger vid handen att om Noak tog med sju par av alla rena djur skulle endast 39 % av volymen åtgått, så det bör ha funnits gott om plats över för foder. Eftersom djuren enligt Molén troligtvis sov en stor del av tiden, instängda som de var i mörka burar, var arbetet att utfodra dem inte heller övermäktigt för Noak och hans familj, sammanlagt åtta personer. Det var ju skönt att höra!

Bibeln må ha sina förtjänster, men den är ingen lärobok i geologi, biologi eller historia. Vår förståelse av världen omkring oss måste bygga på observationer av denna. Vetenskapen sitter inte inne med alla svar eller någon slutlig sanning, tvärtom förbättras och förfinas den vetenskapliga världsbilden ständigt allteftersom vår kunskap ökar. Nya data tillkommer ständigt och tolkningarna kan ändras. Den viktigaste skillnaden mellan vetenskapens världsbild och kreationismens är dock att vetenskapen baserar sig på observationer av verkligheten och söker förklara dessa utifrån naturlagarna så som vi känner dem, utan några övernaturliga ingripanden från högre makter. Även om Mats Molén påstår sig ha kommit fram till sina skapelsetroende åsikter genom geologiska studier, snarare än bibelstudier, visar en kritisk genomläsning av hans bok att hans idéer har föga stöd i den geologiska verkligheten. Snarare än att vara byggda på hälleberget är de byggda på mycket lös grund.

[Urspungligen publicerad i Folkvett nr 1/2002.]